Monsieur Géronnières morgonrock, som skulle hafva vunnit priset framför alla dessa, borde således hafva varit utomordentlig. Också var den af det tjockaste röda sidendamast, broderad i guld från ofvan till nedan. Men den hade derjemte en prydnad, som man icke kan upptäcka på profetens morgonrockar, åtminstone så länge de finnas hos monsieur Fromageau, nämligen hederslegionens vackra röda band.
Till deras upplysning, som möjligtvis skulle kunna tro, att ordensbandet på morgonrocken blott var en egenhet hos monsieur Géronnière, nämna vi att samma svaghet är ganska vanlig hos många af de fransmän, som hugnas med ordnar. Förmådde en fransk riddare på en gång nyttja ett dussin rockar, så kunde man vara viss om att han också på samma gång skulle bära ett dussin band, alla tillhörande samma orden. Det förefaller visserligen besynnerligt, att i ett land, der man för längesedan lagt titlarne å sido, man röjer sådan vurm för dylika utmärkelser; men detta bör mindre tillskrifvas någon öfverdrifven uppskattning af ordnarnes värde, än en qvinlig fåfänga uti att vilja “kluta ut sig“ så grann som möjligt. Republikens president har icke underlåtit att skatta till denna fåfänga. Af tre bättre klädda herrar man möter på boulevarderna, är man säker på att en bär röda bandet i knapphålet. Vi tro knappast att kejsar Nicolaus, ehuru han regerat längre än ett fjerdedels sekel, utdelat så många ordnar, som franska republikens president, Louis Napoleon, under blott trenne års regering. För öfrigt är det i Frankrike, liksom i alla andra länder, längesedan man upphörde att räkna förtjensternas antal efter ordnarnes. Regenterne hafva gjort allt för att förringa värdet af sina nådegåfvor, och för detta bör visst ingen demokrat anklaga eller klandra dem.
Men låtom oss lyssna till samtalet emellan hertigen och bankiren, der de sitta bredvid hvarandra framför den lågande marmorspisen.
“Klockan är redan slagen elfva“, underrättade hertigen; “jag hindrar er kanske? ... ni måste göra er toalett, ty jag förmodar att ni icke försummar infinna er i deputerade kammaren, som i dag har sin första session.“
Det faller af sig sjelf att en man med så många millioner som monsieur Géronnière äfven skulle vara deputerad.
“Sessionen börjar, som ni vet, först klockan två“, svarade bankiren, “jag har således god tid på mig.“
“Kamrarnes sammanträde denna gången blir utan tvifvel af stort inflytande på Frankrike, större kanske än mången föreställer sig“, påstod hertigen.
“Helt säkert“, medgaf bankiren, “det blir af stort inflytande på Frankrike.“
Det fordrades ingen profetisk blick för att påstå och medgifva något sådant. Alltifrån den första reform-banketten, som samma år den 9 Juli hölls i Chateau Rouge och hvilken bevistades af omkring 1,200 valmän och deputerade, tillhörande alla samhällsklasser, stod nationen slagfärdig mot styrelsen, endast afvaktande kamrarnes sammanträde, då man visste att stormen skulle bryta lös, ty det var allmänt bekant både att oppositionen skulle föranstalta om en ny reform-bankett och att styrelsen med all makt ville förhindra den.
“Jag är nyfiken att höra hurudant konungens trontal blir“, sade bankiren.