Men var hans själ i sjunde himlen, så blef också fallet desto hårdare.
“Förlåt!“ stammade han tillintetgjord och närmade sig dörren. Det föreföll honom som om han genom sin oförsigtighet icke allenast förstört allt det värde, som kunnat ligga i den tjenst han bevisat den unga flickan, utan äfven sjelf lagt en ny sårande förolämpning till råga på den smärta, hvarunder hennes hjerta redan dignade.
Huru han kom utför trapporna och från gården ut på gatan, visste han knappast. Han tänkte på ingenting annat än den olyckliga handkyssningen. Hade i denna stund en vagn kommit körande på gatan, så skulle han ej gått ur vägen, utan gerna låtit hjulet öfvergå en arm eller ett ben, hvilken olycka han skulle ansett såsom ett välförtjent straff för en begången dumhet eller såsom ett afledningsmedel från den missbelåtenhet, som nu tärde honom, till någon verklig olyckshändelse, som kunde döfva den förra. En dum gerning rufvar lika mycket på sinnet som en brottslig, ja kanske mera, ty tanken på den sednare fördelas kanske något af fruktan för det hotande straffet.
Lyckligtvis för vår hjeltes armar och ben fanns för tillfället ingen vagn på gatan, och om den också funnits, så har man i Paris icke så lätt för att köra öfver folk som i Stockholm, ehuru gatorna hvimla af folk, alldenstund en dylik skjuts kostar den skjutsande icke allenast häst och åkdon, utan äfven ansenligt mera böter, ja till och med ett år vid galèrerna, ifall vårdslösheten varit för mycket stor.
Armand fortsatte derför oskadd sin väg med full föresats att hädanefter hafva förnuftet i behåll, när det gälde att kyssa vackra fruntimmers händer. Lättare föresatser kan man göra här i verlden, och ändå hafva svårt för att hålla dem.
Emellertid kände sig Armand någorlunda lugnad af sin goda föresats; men om han kunnat ana hela följden af sin oförsigtighet eller dumhet, hade han icke lugnat sig så lätt.
Sextonde kapitlet.
Vidare om biljetten.
Under det Armand Cambon samtalade med Adelaïde Géronnière, befann sig hertig de Beaudreuil i bankirens kabinett, lifligt språkande med denne.
Monsieur Géronnière var insvept i en morgonrock, som skulle hafva vunnit priset till och med framför profetens morgonrockar. “Profetens morgonrockar!“ utropar den förvånade läsaren, som, ehvad höga föreställningar han än må göra sig om profeterne i allmänhet, säkerligen icke hyser något öfverdrifvet begrepp om deras garderober. Vanligtvis har man förestält sig dem lunkande barfota, klädde i säck och med aska på hufvudet samt följaktligen på intet vis “ajusterade“ för nutidens salonger. Det blef Eugène Scribe och Giacomo Meyerbeer förbehållet att gifva oss en bättre tanke om deras toalett. Deras profet, Jean de Leyde, är en ståtlig karl i sammetsmantel, silfverharnesk och guldkrona och som derjemte sjunger de grannaste recitativer och arier, verkliga mästerstycken, enligt s. k. “kännares“ omdömen, men något tråkiga, enligt vårt och den stora allmänhetens. Alla komma emellertid öfverens deruti, att utan lyxen i dekorationer och toaletter skulle Meyerbeers profet för längesedan gått till hvila. Men den, som kanske gjort mest för att hålla profetens minne vid makt, är en monsieur Fromageau.
Hvem är då denne monsieur Fromageau som mäktat göra hvad heroerne Scribe och Meyerbeer icke ens med förenade krafter förmått? Jo, monsieur Fromageau är skräddare. Men, o himmel, hvilken skräddare! Herr Kæding, för hvilken vi svenskar hyst så mycken beundran, förhåller sig till monsieur Fromageau, som en blagarns-tråd till en tråd af guld. Monsieur Fromageau eller, rättare sagdt, hans hus vid boulevard Poissonnière har blifvit en af den franska hufvudstadens märkvärdigheter. Detta hus, som fått sitt namn efter ifrågavarande opera af Meyerbeer, är ett af de vackraste vid boulevarden och det rikast upplysta i hela Paris. Namnet profeten strålar på dess façade både i transparent och gaslågor, hvilka sednare jemväl garnera alla fönsterbågarne i bottenvåningen. De öfriga tvänne våningarne hafva transparenta fönstergardiner, på hvardera af hvilka finnes aftecknad en af de i operan uppträdande personerne, alla i kroppsstorlek. Hela huset, invändigt försedt med speglar från golf till tak, är upptaget till klädesmagasin, och innanför fönsterna i bottenvåningen ligga utbredda morgonrockar, hvaribland finnas de som kosta flere hundra francs.