“Hur dags önskar ni att jag kommer?“ inföll Armand ifrigt.
“På förmiddagen, om ni vill vara så god ... det är möjligt att jag då kunde behöfva er.“
“Hvilken timme?“
“Klockan tolf, om er tid så medgifver ... Men ni bör ej stiga upp hit, utan först vänta min kammarjungfru, som skall föra er till mig.“
“Klockan precist tolf finnes jag på denna gata nära detta hus och lemnar icke min post, förrän er kammarjungfru kommit.“
“Ännu en gång tackar jag er; ja, monsieur, jag tackar er ur djupet af mitt hjerta.“
“Jag har djupt bedröfvat er, mademoiselle!“
“Ni har räddat mig, liksom ni räddat min onkel ... Dock, min förbindelse till er är större än hans, ty honom har ni blott ryckt från döden, då ni deremot ryckt mig ur ... O! ni har rätt, det var ett förfärligt öde man ämnade mig! ... Aldrig skall jag glömma hvad ni gjort för mig, aldrig så länge jag andas! ... Men himlen skall göra hvad icke jag förmår: han skall belöna er såsom ni förtjenar.“
Hon räckte sin hand åt den unge mannen, som slöt den i sin och fästade sina brinnande blickar på densamma. Det är allt mycket vackert och betydelsefullt man kan se på en sådan der liten bländhvit hand. Armand borde hafva åtnöjt sig dermed, i stället för att, såsom nu skedde, öfverväldigad af en passion, hvars namn och betydelse han ännu knappast kunde fatta, föra den först till sitt bröst och sedan till sina läppar, hvilka brände som eld.
Följden blef också den, att Adelaïde hastigt drog sin hand tillbaka och stirrade nästan med bestörtning på den unge mannen, hvars själ tycktes vara i sjunde himlen.