“Är någon annan än hertigen inne hos min onkel?“
“Nej, mademoiselle.“
“Det är bra ... du kan dröja i salongen, Colette.“
Kammarjungfrun aflägsnade sig, efter att likväl förut hafva hugnat Cambon med en förundrad blick.
“Monsieur“, sade Adelaïde, vändande sig till den unge mannen, “ni har brefvet?“
“Behagar ni taga det, mademoiselle?“ frågade Cambon, erbjudande henne ifrågavarande biljett.
“Jag tackar er“, svarade hon, emottagande den ånyo och genomögnade den för andra gången.
“Har ni tillfälle att, ifall jag önskade det, i morgon komma hit?“ frågade hon.
“Jag är färdig att när som helst uppfylla alla era befallningar, så vidt det beror af min förmåga“, förklarade Cambon.
“Det är ingen befallning, monsieur ... det är blott en önskan, en lidandes bön, som ...“