“Jo, mademoiselle, ty när så förhåller sig, är ju hufvudsaken klar, och hvilken annan upplysning kan ni väl då begära eller behöfva af mig? ... Kunde jag gifva mera, skulle ni ej behöft göra mig flere frågor ... Värdigas förlåta mig, men jag kan ej säga något vidare utan att blottställa den person, som jag i första rummet har att tacka för att det varit mig möjligt att afslöja denna nedriga intrig, som man sammanspunnit mot ert framtida lugn, mot ert lifs hela sällhet.“
Adelaïde lutade pannan mot högra handen, öfverläggande inom sig sjelf och iakttagande derunder en tystnad, som Armand icke trodde sig böra afbryta. Slutligen närmade hon sig ena väggen och vidrörde en dervid hängande klocksträng. Ljudet af en klocka hördes, hvarefter Adelaïdes kammarjungfru visade sig i dörren.
“Är hertigen kommen än?“ frågade Adelaïde.
“Ja, mademoiselle, han är inne hos monsieur“, svarade kammarjungfrun.
“Har hertigen frågat efter mig?“
“Ja.“
“Hvad svarade du honom?“
“Att mademoiselle ännu icke tager emot.“
“Vet han att en främmande är inne hos mig?“
“Jag tror det inte.“