“Om ni verkligen hyser denna goda tanke om mig“, sade han något nedstämd, “så gör ni mig ingenting annat än den största rättvisa ... Jag hoppas att den dag aldrig skall inträffa, då min nyfikenhet öfverväldigar min hederskänsla.“
“Ni har missförstått mig, om ni tror att jag kunnat misskänna den ... Ni har fått biljetten af någon annan än markisinnan?“
“Ja, så förhåller det sig.“
“Men ni vill icke säga mig, hvem som gifvit er den.“
Den stackars unge mannen kom i ny förlägenhet, ty han hade ju lofvat Denise, att icke inblanda henne i denna kinkiga sak; och äfven om han icke lofvat henne det, skulle han likväl aldrig hafva kunnat tillskynda henne någon olägenhet.
Dessutom föreföll det honom motbjudande att inför Adelaïde framställa sig såsom den der stode väl i vantarne hos kammarjungfrun. Han hade ju till och med nyss fruktat för att Adelaïde kunde anse honom stå i något förtroligare förhållande till markisinnan. Men Armand kände lyckligtvis så mycket af strategien, att han visste det offensiven ofta är halft vunnet, medan defensiven lika ofta är halft förloradt, hvarföre han beslöt att genast kasta sig in på den förra.
“Är ej detta bref skrifvet af hertig de Beaudreuil?“ frågade derför Armand.
“Jo, det är skrifvet af hertigen ... o min gud!“ svarade Adelaïde med ett uttryck i blicken och rösten, som röjde hur svår striden var emellan hennes stolthet och smärta.
“Och är det ej skrifvet till markisinnan Eulalie d’Estelle?“ fortfor Armand.
“Det är skrifvet till markisinnan ... men hvartill dessa frågor?“