“Ja, men blott en enda gång“, skyndade Armand att svara, liksom fruktade han, den simple arbetaren, att blifva misstänkt för alltför många besök hos en markisinna.
“När var ni sist hos markisinnan?“ frågade Adelaïde med ett allvar och en ordning, som kunnat anstå en polistjensteman.
“I förgår“, svarade Cambon.
“Och det var då ni fick biljetten?“
“Ja.“
“Men då det icke gerna är tänkbart att ni fått den af markisinnan sjelf, så är det svårt för mig att begripa, hur den kunnat komma i era händer.“
“Jag fick den ej af henne“, var allt hvad den i trångmål bragte arbetaren för tillfället kunde hitta på.
“Jag har för god tanke om er för att kunna tro att ni af vanlig nyfikenhet tagit ett bref, som icke tillhörde er“, menade Adelaïde med blicken stadigt fästad på den unge mannen.
Armand rodnade ånyo, ty han trodde sig i denna blick upptäcka en misstanke, som motsade hennes ord, och det var denna upptäckt som jagade blodet till hans hufvud.
Den förhärdade har inom sig ingen förrädare att frukta, ty hos honom är hvarje bloddroppe förbleknad, förfrusen. Den ännu icke förhärdade vet ingen anklagare så svår som den, hvilken i purpur-toga uppstiger på hans egna kinder, kullkastande med ens alla sofismerna af den vältaligaste tunga. Oskulden, som skyr för minsta misstanke, emedan den skyr allt orent, purpurfärgar den dygdiges ansigte; men som verlden ofta sammanblandar denna rodnad med det sjuka samvetets, så har också mer än en oskyldig ofta nödgats snart sagdt fördöma det skönaste den eger: sin rodnande kind.