Armand hörde huru hon förgäfves sökte qväfva de konvulsiviska snyftningarna och såg huru våldsamt hennes bröst arbetade under det ljusblå taftet. Han närmade sig henne och upptog det fördömda papperet, som låg vid hennes fot; men att med ord störa denna djupa sorg och hämma dessa ymniga tårar ansåg han sig hvarken kunna eller böra.
Oklok är också den tröstare, som söker hämma den lidandes tårar, ty icke alldeles olycklig är den, som af sin barndom åtminstone har dem qvar. Tåren är icke annat än en perla ur den krans af oskuld och frid, som skyddande omgaf vår barndom. Det bor således i hvarje tår en tröstens och hugsvalelsens ängel, ett kristallklart minne af vårt enda jordiska eden. Visserligen finnas äfven andra tårar, förtviflans och raseriets; men dessa återspegla ingen ljusets bild. De bränna den kind, de vidröra, och falla som blydroppar på det svidande hjertat. Hvarje sådan tår är en handpenning gifven antingen åt vansinnet eller det eviga eländet.
Att Adelaïdes tårar voro af det första slaget röjdes deraf att hon snart reste sig upp, blickande omkring sig med lugn, stolthet och beslutsamhet.
“Hur har ni kommit öfver denna biljett?“ frågade hon derför med fast ton.
Ingen fråga kunde vara naturligare och borde vara mera väntad än denna, och likväl rodnade Cambon af förlägenhet, när den nu gjordes. Det föreföll honom, och det af lätt begripliga skäl, ganska svårt att ärligt bekänna alla korten i detta spel. Det ångrade honom derför att han icke i tid förberedt sig på svaret.
Adelaïde syntes förvånad både öfver hans rodnad och dröjsmål med svaret; men hennes väntan på det sednare var större än hennes förvåning öfver den förra.
“Jag har fått denna skrifvelse hos markisinnan d’Estelle, till hvilken den också är adresserad“, svarade ändtligen vår hjelte, inom sig rätt förargad öfver den förrädiska rodnaden.
“Ja, jag såg att den är adresserad till henne“, yttrade Adelaïde; “ni är då personligen bekant med markisinnan?“
“Ja, mademoiselle.“
“Och ni har varit hemma hos henne?“