“Nej, nej!“
“Tror ni att jag eljest hela gårdagen skulle ha postat på denna gata och så många gånger utsatt mig för portvaktens och betjeningens ohöfliga bemötande? ... jag dröjde, emedan man hvart ögonblick väntade er och er onkel hem ... Slutligen fick jag höra att ni skulle bevista operan ... Jag begaf mig också dit, alltid i den tron att der kunna träffa er.“
“Ja, jag minns att jag såg er der ... Men så säg då i himlens namn ...“
“Jag ämnade passa på innan ni steg upp i vagnen, men jag kom för sent.“
“Men hvarför pinar ni mig med alla dessa omvägar?“ frågade Adelaïde med tilltagande oro.
“Jag vet icke hvilken af oss begge i detta ögonblick pinas mest, ni, som ännu icke känner vidden af den fara som hotar er, eller jag, som vet att hvad jag har att förkunna skall gifva ert hjerta, ert goda oskyldiga hjerta, det hårdaste slag ... Sök derför bereda er på det värsta, sök försona er med tanken på en stor olycka, men som likväl är ett intet mot den, som skulle ha blifvit er lott, derest ni blifvit gift med hertigen.“
“Gud, hvilken mängd öfverflödiga ord!“ utropade Adelaïde; “hvarför skall jag icke bli hertigens maka?“
“Jo“, svarade ändtligen Armand, “emedan hertigen är en skurk, som icke en gång förtjenar att en hederlig karl ränner värjan genom hans bröst ... Bekräftelsen på hvad jag sagt, finner ni i denna biljett, som jag skattar mig lycklig att hafva kommit öfver och att kunna lemna er, innan det blef för sent.“
Dervid räckte han henne samma biljett som han fick af Denise hos markisinnan.
Adelaïde stödde sig med ena armen mot fåtölj-karmen, under det hon läste biljetten. Armand såg huru hennes ansigte oupphörligen skiftade färg. Slutligen föll biljetten ur hennes hand ned på golfvet, och sjelf nedsjönk hon i fåtöljen, med begge händerna för sitt ansigte.