“Min första önskan till min man skall bli att ... Men tror ni då att hertigen skall afslå min begäran?“ tillade hon leende.
“Ännu är ej den skapad, som skulle kunna afslå hvad ni begär, mademoiselle!“ ropade Armand; “en blomma skulle vända sina blad mot er, när ni talade, och en sten lyssna till er röst ... Men hertig de Beaudreuil skall icke lyssna till någon bön af er!“
“Ni förvånar, ni oroar mig! ... hvad är meningen med allt det här?“ frågade Adelaïde, stirrande på den unge mannen, hvars anletsdrag afspeglade den djupaste oro.
“Ty“, svarade han, “ni skall icke begära någonting af honom, hvarken för mig eller någon annan!“
“Monsieur! hvad säger ni“, frågade den unga damen med detta uttryck, som röjer aningen af något ondt.
“Ty ni skall icke blifva hertig de Beaudreuils maka“, svarade Armand, men denna gång med en stämma så klar, att icke ett ord deraf gick för Adelaïde förloradt.
“Ah, hvad är det!“ ropade hon, häftigt resande sig upp ur fåtöljen.
“Har då icke er kammarjungfru berättat att det var något högst angeläget jag hade att säga er?“
“Nej!“
“Har hon icke, då hon anmälde mig, sagt att ni hotades af en stor fara?“