“Hur menar ni?“
“En skicklig arbetare bör icke kunna ha svårt för att finna en förlagsman eller hvad det kallas ... Skulle det såra er grannlagenhet, monsieur Cambon, om jag skaffade er en sådan förlagsman, hvilken icke skänkte, utan lånade er en så stor summa som ni ansåge er kunna behöfva för att uppsätta egen verkstad, med hvad dertill hörer?“
Armand svarade icke. Icke alltid är den enklaste fråga lättast att besvara.
“I allt det der ligger ju ingenting ovanligt“, fortfor hon, “ingenting som bör kunna skrifvas på räkningen af den tacksamhet, som ni hyser sådan motvilja för ... Är det ej så?“
Icke heller nu afgaf Armand något svar; men med djup rörelse hvilade hans ögon på den ädla flickan.
“Och detta goda hjerta skall jag förkrossa!“ sade han inom sig sjelf; “denna rena välvilliga själ skall jag kanske för evigt öfverlemna åt sorg och förtviflan! ... O min gud! hur skall jag kunna framföra hvad jag har att säga henne!“
“Det förvånar er kanske“, fullföljde Adelaïde, som icke kunde höra hvad hans inre talade, “att jag, en oerfaren flicka, framkommer med ett dylikt förslag ... Kanske tviflar ni också på att ett fruntimmer af min ålder och mitt beroende alltid kan hålla hvad hon lofvat ... Men jag vill då säga er, att jag i morgon gifter mig.“
“Ja, jag vet att ni tänkt gifta er i morgon!“ sade Armand med dof röst.
“Huru? ni vet det? ... då vet ni äfven att det är hertig de Beaudreuil som blir min make?“
“Ja, jag har äfven hört det“, svarade Cambon.