Om bankirens dotter och den blifvande hertiginnan vetat, att Armand Cambon äfven använde sin lediga tid för revolutionära stämplingar, hade hon kanske berömt honom så lagom.
“Huru många kedjor har ni att sälja i dag?“ frågade Adelaïde.
“Inga, mademoiselle.“
“Inga? ... er far har då inga färdiga?“
“Jag tror väl ... men ... men det har verkligen fallit sig så, att jag icke sålt någon enda sedan den der dagen på Bastilj-platsen.“
“Emellertid ber jag er vara god och, så fort ni kan, hemta hit allt hvad er far har färdigt och på samma gång säga honom att jag köper allt hvad han hädanefter har att sälja.“
“Ni är en ängel, mademoiselle.“
“En ängel för det jag köper kedjor!“ sade Adelaïde småleende; “ni har inga öfverdrifna anspråk på änglar, ni, monsieur Cambon ... Men nu till något som rör er sjelf ... Ni nämnde att ni var guldarbetare ... Säkert har ni någon gång tänkt på att blifva er egen.“
“Någon gång? ... denna tanke är oskiljaktig från hvar och en, som tänker på sin framtid.“
“Jag tror nog det ... Men jag vet att en arbetare med två tomma händer icke kommer särdeles långt.“