“Och så var det äfven för en annan orsak“, förklarade Adelaïde något tvärt, ty hon kunde ej begripa hur det kom till att hennes kinder blefvo så varma, och man blir ofta så lätt förargad öfver det man ej begriper.
“Och denna orsak?“ frågade Armand, något nedstämd af den tvära tonen.
“Jag har lofvat“, svarade hon, “att skaffa mina bekanta likadana kedjor som dem jag köpte af er.“
“Kedjor!“ upprepade Armand, helt och hållet nedstämd; “jaså, ni vill köpa flere messingskedjor.“
“Ja, jag vill skaffa er af med alla, som ni hädanefter har till salu ... jag vill bli er enda och ständiga kund, och det bör ni kunna vara mera belåten med än att förstöra er tid med att utbjuda dem på gatorna och torgen, utan att kanske på hela dagen få en enda såld ... Jag har, och ni bör tro mig när jag säger det, den största aktning för det folk, hvarom vi talat och hvars försvar ni anser er böra taga mot mig, som likväl aldrig, åtminstone med vett och vilja, förolämpat eller sökt skada någon ... Men, utan att såra er eller detta folk, kan jag väl säga, att ni bland dem icke synes ha särdeles många kunder ... Jag hörde ju er i mer än en hel timme tala så vackert för era kedjor, utan att knappast en enda anmälde sig såsom köpare.“
“Ack, de ha ingenting att köpa för“, förklarade Armand.
“Då var det orätt af er att fresta dem med så många vackra och förledande fraser“, anmärkte flickan.
Cambon slog förlägen ned ögonen.
“Det är för min fars räkning jag säljer kedjorna“, sade han efter en stunds tystnad; “min far är krympling och såsom sådan intagen på Bicêtre ... jag är egentligen guldarbetare, men som jag sedan en månad varit utan arbete, använder jag min lediga tid med att sälja hvad han förfärdigar.“
“Och det är mycket vackert af er, det“, berömde honom Adelaïde, med synbart välbehag betraktande den unge mannen.