“Nå, det var väl det då“, sade Adelaïde med fortfarande munterhet. “Ni var här tolf gånger i går, säger ni?“
“Ja.“
“För att råka min onkel?“
“Nej, för att råka er, mademoiselle ... ingen annan än er.“
“Jaså endast mig ... Nå, jag hoppas att ni tror mig, när jag bjuder er ett hjertligt välkommen, ty jag har, såsom jag nyss nämnde, verkligen väntat er.“
“Ni har väntat mig!“ sade Armand med en blick af förtjusning, som kanske varit på sitt rätta ställe, i fall den kommit ur ögat på en markis eller millionär.
“Ja, monsieur Cambon, och vet ni hvarför?“
“Nej, mademoiselle.“
“Först för att ånyo få tacka för er vackra gerning på Bastilj-platsen, och jag hoppas att ni, oaktadt er alltför stränga grannlagenhet, icke försmår ett tacksamt ord, som kommer ur djupet af mitt hjerta.“
“Ack nej, detta ord skulle utgöra min största belöning, i fall jag hade förtjent en sådan“, ropade Armand med en värma, som meddelade sig åt sjelfva Adelaïdes kinder.