Armand, som hitintills med armarne hvilat mot karmen till den fåtölj, han icke velat intaga, ryckte dem nu derifrån och tog ett steg tillbaka.
“Orsaken!“ mumlade han knappast hörbart.
“Ja, det måtte väl vara någon orsak“, yttrade Adelaïde, som hade godt öra.
“Ni fortfar således att tänka er samma orsak som den ni nyss behagat förmoda?“ frågade Cambon med en ton, som alls icke var “comme il faut“.
“Men hvem ger er då rätt att alltid tänka illa om mig?“ frågade Adelaïde.
“Jag skulle tänka illa om er, mademoiselle!“ sade Armand.
“Ni har ju, alltsedan ni kom in, knappast sagt mig annat än förebråelser“, anmärkte ganska riktigt den unga damen.
“Jag skulle icke ha sagt er annat än förebråelser!“ stammade Armand med en enfald, som icke heller var “comme il faut“.
“Åtminstone var det inga artigheter“, återtog den unga flickan med en glädtighet, som röjde att hennes goda hjerta tagit öfverhand.
“Minsann tror jag icke att ni har fullkomligt rätt, mademoiselle“, medgaf Armand, som ändtligen började inse sin enfald och dessutom kände sig hänförd af den unga flickans förändrade sinnesstämning.