“Ja, ända från half tolf på förmiddagen till half fem på eftermiddagen“, svarade Armand; “summa tolf gånger, såsom portvaktaren nyss ganska riktigt uträknat.“
Adelaïde såg något förundrad på en kavaljer, som gjort så många visiter på en enda dag, och det på ett och samma ställe, utan att en enda gång ha varit bjuden.
“Jag hade icke glömt den stora tjenst ni bevisade mig och min onkel på Bastilj-platsen för omkring fjorton dagar sedan“, försäkrade Adelaïde, “och jag har derför väntat att ni förr skulle besöka oss, och äfven min onkel har väntat det.“
“Hvarför väntade ni och er onkel att jag skulle besöka er?“ frågade Armand.
“För att sätta oss i tillfälle att på något sätt visa er vår erkänsla“, svarade bankirens brorsdotter.
“Jaså“, sade Armand icke utan en viss förtrytelse, “man väntade då att jag skulle inställa mig för att säga ungefär så här: gif mig så och så många sous eller francs för det jag uppfylt en mensklig pligt! ... Ack, min gud! skola då lyckans skötebarn aldrig lära sig inse att folket der nere, i sin kamp emot bekymren, äfven är tillgängligt för andra känslor än egennytta och falhet!“
Den allra klaraste purpur färgade Adelaïdes kinder och hon nedslog sina ögon. Det var ej för första gången hon kände sitt inre träffadt af den unge arbetarens klara och alvarliga stämma. Hon hade ej glömt uppträdet på Bastilj-platsen, hade mer än en gång talat derom med sina vänner och med mycken förkärlek tecknat den lika modige som vackre blus-riddarens bild samt troget förvarat messings-kedjan såsom ett minne af det enda äfventyrliga ögonblick, som upprört hennes hitintills lugna och sorgfria lif. Hon hade icke heller glömt hans då visade oegennytta och att denna ännu mer höjt hans värde i hennes ögon. Derför blygdes hon nu öfver sitt obetänksamma yttrande och ansåg sig fullt förtjena hans förebråelse.
“Men det är orätt af mig att förebrå er“, återtog Armand, “ty ni är uppfostrad i denna olyckliga villfarelse om arbetsklassen, liksom alla de andra ... Men alla de andra äro icke så goda som ni, mademoiselle ... de äro stolta och högmodiga de, men det är icke ni, det både ser och vet jag ... De andras orättvisa och förakt väcker hos mig ingen annan känsla än medlidandets, ty jag vet att den dag en gång varder kommande, då hela deras väl skall bero af det folks ädelmod, som de nu förakta ... Men hvad ni tänker och säger gör ett vida djupare intryck på mig, ty jag skulle så gerna vilja, att ni hyste en bättre tanke om oss, som, oaktadt vårt tunga arbete och vår ännu tyngre fattigdom, likväl älska vårt fädernesland och ifra för det redliga och goda kanske mera än de, som hela sin tid lefvat mellan trymåer och gobelins-tapeter.“
Adelaïdes blick, när den ändtligen föll på den unge moral-predikanten, var i början fuktig och glänsande som af en tår; men vid slutet af hans predikan blixtrade den som af en lindrig förtrytelse, ty äfven om man är nog rättänkande för att tåla en rättvis förebråelse, känner man sig likväl något sårad, när personen, som gör den, alltför mycket varierar på sitt tema, helst om moral-predikanten tillhör en samhällsklass, den man är van att anse sig vara öfverlägsen. Det är redan vackert, när en blifvande hertiginna rodnar af ånger och blygsel vid en obetydlig arbetares ord. Armand borde hafva varit nöjd med denna seger, för att icke genom ett skonlöst begagnande deraf gå miste om dess frukter. Det är icke nog med att af kärlek för rättvisan och dygden bestraffa ett fel hos andra, man måste äfven, så framt meningen är att förbättra, hvilket det otvifvelaktigt bör vara, så se till, att slaget icke drabbar en vidsträcktare yta eller sårar djupare än som höfves, ty då utsätter man sig verkligen för att sjelf begå ett större ondt än det man söker bekämpa. För en varelse, sådan som Adelaïde, är en halfqväden visa mer än nog, och man kan gerna öfverlemna åt dess eget förstånd och hjerta att göra resten. En klok såningsman lägger icke fröet så djupt i jorden, att det icke mäktar arbeta sig upp för att blifva, hvartill det ämnadt är, stängel, blomma och frukt. Mer än en gång har en för full mun ryckt segerpalmen från det rikaste hjerta.
“Monsieur!“ sade Adelaïde med ett uttryck i rösten, som Armand icke hade väntat sig, “hvad var då orsaken till era besök i går och i dag?“