“Ni är den besynnerligaste karl jag någonsin sett“, anmärkte kammarjungfrun.
“Hvarför det?“
Kammarjungfrun visste icke hvad hon skulle svara eller hvaruti det besynnerligaste egentligen låg; men hvad hon säkert visste, det var att den unge mannen var den vackraste karl hon någonsin sett, hvilken omständighet också Cambon hade att tacka för det hon så artigt bad honom dröja i tamburen, medan hon skyndade in för att anmäla honom och, såsom hon försäkrat, använda hela sitt inflytande för att skaffa honom inträde hos ett fruntimmer, som icke en gång emottog markiser och hertigar före klockan tolf.
Armand Cambon hade tillbragt ungefär en halftimme i tamburen, när kammarjungfrun, ånyo synlig, bad honom följa sig. Vår hjelte strök med handen upp håret ur pannan, i det han kastade en melankolisk blick på sin blus, hvilken han nödgats återtaga, emedan, såsom vi veta, hans enda helgdagsklädning blifvit förstörd under språnget genom markisinnans trädgård och hans kassa icke tillåtit honom att två dagar å rad hyra vackra kläder. Det är märkvärdigt nog att man i blomman af sin ålder, hvilken är så prydlig och så skön i och för sig sjelf, mera tänker på sin klädsel, än i ålderdomens dagar, då man kanske bättre kunde behöfva det.
Armand följde emellertid sin täcka vägviserska genom flere rikt möblerade rum, tilldess hon bad honom vänta i ett mindre förmak. Förmaket kunde äfven betraktas såsom ett slags atelier, ty närmare fönstret reste sig en målarställning af mahogny med inlagdt perlemo samt tillhörande palett, färger och penslar, hvilket allt röjde en herskarinna, som sysselsatte sig med målarkonsten. En hvit broderad duk, kastad öfver ställningen, dolde sjelfva konststycket. Kammarjungfrun försvann, och när hon ånyo återkom, följde hon bankirens brorsdotter, som med ett förtjusande leende inträdde i förmaket, klädd i ljusblå taftsklädning och med uppstruket hår, såsom modet var på den tiden. Armand kände sig alls icke förlägen vid hennes uppträdande. Det är endast brottslingen som blir förlägen i oskuldens närvaro, åtminstone i början eller tilldess han är säker på att icke vara genomskådad.
“Det gläder mig rätt mycket att få återse er“, började Adelaïde, i det hon, sjelf tagande plats i en fåtölj, bjöd honom att sätta sig i den, som var närmast hennes.
Kammarjungfrun lemnade, på en vink af sin herskarinna, förmaket.
“Tillåt mig stå“, bad Armand, som tyckte att den granna fåtöljen icke passade till blusen, “jag har lättare att tala på det här sättet ... När jag sjunker ned i en sådan der fåtölj, känner jag mig nära att qväfvas.“
Kanske tänkte den unge arbetaren på markisinnans farliga fåtöljer.
“Som ni vill då“, sade Adelaïde; “jag hörde nyss att ni i går sökt oss flere gånger.“