“Men reform-banketterna hafva ju till syfte att ändra vallagen“, anmärkte bankiren, “att utvidga valrätten till förmån för de klasser, som hitintills varit utestängda derifrån?“
“Än sedan?“
“Jag och mina vänner skola således uppträda emot våra egna intressen?“
“Nå, hvad mer? ... göra icke jag och mina vänner, när vi deltaga i reform-banketten, detsamma? ... gäller det icke vårt skinn lika mycket som ert?“
“Ja, och derför förvånar det mig att ...“
“Nej, det förvånar er icke“, inföll hertigen, “ty ni finner alltför väl att reform-banketten blott är en demonstration, som börjar med att hota våra rättigheter, men som endast skall sluta med ministèrens fall ... Tror ni väl att Thiers och Odillon Barrot, reform-banketternas stiftare, ha någon annan mening med dem?“
Hertig Beaudreuil trodde ganska riktigt. Det faller af sig sjelf att ingen af orleanisternes anhängare, hvilkas chefer Thiers och Odillon Barrot voro, kunde hafva för afsigt att stöta Ludvig Filip från tronen. De måttade dråpslagen blott mot hans ministrar, för att sjelfve få lefva och regera i de dödas ställe, icke anande att samma slag kunde drabba konungens person. Innan de sköto bresch på den kungliga muren, hade de bort kunna föreställa sig, att andra än de sjelfve kunde storma derigenom. Men det gjorde de icke, och derför kan man väl med skäl påstå, att de, utan att veta det, gingo både republikanernes och legitimisternes ärenden.
“Ni torde hafva rätt“, medgaf bankiren, alvarsamt begrundande.
“Och som jag har rätt, så skall jag säkerligen hvarken sakna ert eller edra vänners namn på listan till banketten“, yttrade hertigen.
“Det kommer att väcka ett oerhördt uppseende“, menade den inbilske bankiren.