“Ni är en af grundpelarne för majoriteten inom deputerade kammaren och såsom sådan en af de mest impopuläre i Frankrike“, sade de Beaudreuil; “men ifrån det ögonblick ni är deltagare i reform-banketten, är ni en af de mest populäre.“
“Hvad skall konungen säga?“
“Hvad han skall säga, det vet jag icke ... men hvad han skall göra, det vet jag.“
“Och hvad skall han göra?“
“Han skall till ministrar utse åt sig de mest populäre“, svarade hertigen med en betydelsefull blinkning åt bankiren.
Det spred sig ett sken öfver bankirens ansigte och han blinkade lika betydelsefullt tillbaka.
“Men han skall anse mig för en otacksam“, invände han; “konungen har visat mig så mycken uppmärksamhet, öfverhopat mig med så mycken nåd.“
“Hvad!“ utropade hertigen, “en man, sådan som ni, skulle känna sig smickrad af Ludvig Filips nåd!“
“Visst icke, för ingen del“, svarade bankiren; “men jag har aktning för konungens personlighet ... konungen har ett så godt hjerta.“
“Ludvig Filip skulle ha godt hjerta! ... bah, monsieur Géronnière!“