Monsieur Géronnière såg något förundrad på monsieur de Beaudreuil.
“När man säger till mig, att Ludvig Filip är en vis regent“, yttrade den sednare, “så ropar jag: glöm ej Frankrikes politiska och ekonomiska förbistring! ... När man säger mig att Ludvig Filip har ett godt hjerta, så ropar jag bland annat: glöm ej prinsen af Condé!“
“Prinsen af Condé!“ upprepade Géronnière med stora ögon.
“Ja, har ni verkligen glömt prinsen af Condé?“ frågade hertigen.
“Jag förstår er icke.“
“Ni skulle ej minnas den historien, som många ännu hafva i färskt minne! ... Jag känner en, som aldrig skall glömma den, icke ens i sin dödsstund.“
“Och det är?“
“Han med det goda hjertat, er älskling, Ludvig Filip.“
“Men ni måste förklara för mig den der historien“, bad bankiren, som endast var slängd i handelshistorien.
Hertigen trummade med fingrarne på stolskarmen, men tycktes icke vara sinnad att lemna någon förklaring. Förmodligen ansåg han icke bankiren och orleanisten Géronnière vara rätte mannen för att afhöra en sådan förklaring. Vi gifva den derför i hans ställe.