Prinsen af Condé var bourbon. När vid 1830 års revolution Carl X med familj nödgades lemna Frankrikes tron och landamären, föll det ingen in att prinsen af Condé borde göra sällskap på resan, ty han var mycket älskad af folket. Han hade aldrig blandat sig i hof-intriger eller sökt spela någon politisk roll. Derjemte visste man, att han till det mesta använde räntan af sin ofantliga förmögenhet för att göra godt. Prinsen sjelf stannade också gerna qvar i ett land, der han var föremål för så mångas kärlek och tacksamhet. Såsom fadder åt Ludvig Filips fjerde son, hertigen af Aumale, hade prinsen testamenterat denne hela sin förmögenhet. Men när Ludvig Filip uppsteg på tronen, började prinsen af Condé, som förmodligen tyckte att Ludvig Filip var rik nog, först tänka på om han ej borde ändra sitt testamente till förmån för Carl X:s sonson, den oskyldige hertigen af Bordeaux, som naturligtvis måste deltaga i moderns och farfaderns landsflykt. Rykten att prinsen verkligen ämnade ändra testamentet spredo sig öfverallt, och en morgon fann man prinsen af Condé hängande på fönsterkroken i sin sängkammare. Man sökte väl utsprida såsom sannolikt, att prinsen sjelf afhändt sig lifvet; men mängden, som förgäfves letade efter skäl för en sådan sannolikhet, trodde att ett rysligt brott var begånget. Hertigen af Aumale fick den dödes millioner, ty testamentet hade ännu icke hunnit blifva ändradt. Den olycklige prinsen hvilar i de kongliga grafvarne i S:t Denis, der, under loppet af aderton år, en ständigt brinnande lampa, på Ludvig Filips befallning, spred sitt sken öfver grafven. Huru det egentligen hänger tillsammans med denna dystra historia, vet man icke. Det intima förhållande, som rådde emellan Ludvig Filip och madam Feuchères, den aflidnes sista vårdarinna, gaf anledning till många hemska rykten, hvilka möjligtvis sakna all grund. Men säkert är, hvad icke en gång Ludvig Filips egna vänner kunna bestrida, att Juli-konungen alltid med en viss skygghet nämnde den olycklige prinsens namn. Skulle den ständigt brinnande lampan i S:t Denis vara ett försoningsoffer, så måtte icke detta hafva varit tillfyllest, eftersom Gud lät 1848 års sol lysa öfver en kullstjelpt tron och en flyende konung.
Samtalet emellan hertigen och bankiren afbröts af Adelaïde, som inträdde i kabinettet med den olycksbringande biljetten i handen.
Hertig de Beaudreuil, med en liflighet naturlig hos en brudgum dagen före brölloppet, skyndade emot sin brud och framräckte sin hand för fatta hennes.
Men brudgummen studsade förvånad tillbaka, ty handen, som han sökte, drog sig hastigt undan, och blicken, som han mötte, vände sig föraktfullt ifrån honom.
Adelaïde närmade sig sin onkel, som lika förvånad stirrade än på den ena, än på den andra.
“Onkel torde vara god och läsa denna skrifvelse“, bad hon, “och läsa den högt, ty den rörer hertigen lika nära som oss, ja kanske ännu närmare.“
“Mademoiselle!“ utlät sig hertigen, “tillåt mig säga, att detta bemötande öfverraskar mig.“
“Det är omöjligt att er öfverraskning kan öfvergå den, som gripit mig“, svarade Adelaïde med värdighet.
“Men hvad vill allt det här säga?“ frågade bankiren, vägande biljetten i sin hand.
“Ni har svaret i er hand, gode onkel“, tillkännagaf brorsdottern.