Bankiren och Adelaïde fortforo att stirra på hvarandra. Hur ville de förklara detta fenomen?
“En så djupt kränkande misstanke dagen före brölloppet ger ingen borgen för framtida lycka“, förklarade hertigen; “också är från detta ögonblick förbindelsen emellan våra familjer en omöjlighet. Men innan jag för alltid aflägsnar mig från detta hus, måste jag veta hvem som skrifvit denna biljett samt huru den kommit i edra händer.“
“Ni har då icke skrifvit den?“ frågade Adelaïde, ansträngande sig för att genomskåda hertigens ansigte, som allt mera antog marmorns köld och hårdhet.
Hertigen svarade med ett skratt, klingande af stolthet och förakt.
“Om ni, mademoiselle“, sade han derefter, vändande sig till Adelaïde, “tilltror mig förmågan af ett brott, så bevisar det att den goda tanke, man vid er ålder vanligtvis hyser om menskligheten, icke slagit så djupa rötter i ert hjerta, som man skulle önska; men det röjer äfven brist på erfarenhet af lifvet, och derför kunde man kanske ursäkta er ... Men att ni, monsieur Géronnière“, sade han, vändande sig till bankiren, “med er erfarenhet af verlden icke ser i denna handling, som är falsk från början till slut, ett verk antingen af någon rival, som jag ej känner, eller af någon som för politiska skäl ansett sig böra våga allt för att bryta förbindelsen emellan våra familjer, det har öfverraskat mig, det är det enda som förvånat mig.“
“Nej, hertig!“ ropade Géronnière, “jag har icke ett ögonblick varit förd bakom ljuset ... det var blott den förvånande likheten i stilen som öfverraskade mig ... Jag trodde genast, liksom ni, att någon hemlig fiende till oss begge efterterapat er stil för att genom offentlig skandal rubba det goda förhållande, som hitintills varit rådande oss emellan och hvilket, jag hoppas det, äfven framgent skall fortfara ... Adelaïde är blott ett barn, och derför måste ni förlåta henne.“
“Jag har förlåtit henne“, svarade hertigen, “men hennes misstroende, om också blott af ett ögonblicks varaktighet, har likväl för evigt slitit alla ömmare band emellan oss.“
“Och våra fiender skola således triumfera!“ ropade bankiren med mycken häftighet; “aldrig, aldrig!“
“Ännu har jag i min hand detta papper“, fortfor hertigen med samma lugn; “jag skulle kunna förstöra det och derigenom tillintetgöra det enda beviset på min förmenta brottslighet ... Men jag skall icke förstöra det ... Tag det, monsieur Géronnière ... Ni kan nu när som helst börja sak mot mig“, tillade han med ett leende, värdigt oskulden.
Bankiren, som emottagit biljetten, sönderref den och kastade bitarne på golfvet.