“Olycklige! hvad gör ni!“ ropade hertigen, plockande upp de på golfvet kringströdda bitarne, “ni har beröfvat oss det enda medlet att upptäcka, öfverbevisa och bestraffa den skurk, som förfalskat min stil, mitt namn! ...“
“Och ni kunde verkligen tro“, sade bankiren, “att jag skulle gifva offentlighet åt denna skandal ... Ni inser då ej att våra fiender, det första denna händelse blefve offentliggjord, skulle kasta sig öfver den och gifva deråt en tydning förenlig med deras onda afsigter? ... Slagne vid första anfallet, skulle de hafva hämnats genom ett nytt.“
“Ni har ryckt en stor förbrytare undan lagens arm, monsieur Géronnière“, sade hertigen; “men ni skall ej rycka honom undan min ... Min värja skall finna honom, om han också dolt sig i afgrunden!“
“Ni, hertig de Beaudreuil, fläcka er värja med en uslings blod!“ väsnades bankiren; “jag skall aldrig tillåta det ... Kom, Adelaïde!“ fortfor han, tagande sin brorsdotter vid handen, “kom! bed hertigen om tillgift för ditt oförstånd, och han skall glömma detta obehagliga uppträde, jag är säker derom! ... Jag ville hellre uppoffra halfva min förmögenhet, än tillåta denna händelse något inflytande på våra planer för gemensam lycka ... Ingenting i verlden skall hindra mig från att i morgon, såsom bestämdt var, följa er begge till mairen och ifrån mairen till Madelaine-kyrkan.“
“Men jag“, sade Adelaïde, dragande sin hand ur farbroderns, “medföljer i morgon hvarken till mairen eller Madelaine-kyrkan.“
“Adelaïde!“ yttrade hertigen med mildhet i rösten och en tår i ögat; “ni behöfver icke vanställa era läppar med att fälla en sådan dom ... Jag har ju redan sagt, att er misstanke icke ger någon borgen för framtida lycka och att derför, just derför all förbindelse oss emellan hädanefter är en omöjlighet!“
Sjuttonde kapitlet.
Place de la Concorde.
Place de la Concorde är den vackraste punkt i Paris och kanske den mest storartade stadsdel i verlden. Midt på platsen reser sig till en höjd af åttio fot obelisken från Egypten, hvilken, härstammande från konung Sesostris’ tidehvarf och efter att mer än 3,000 år hafva värmts af Afrikas sol, år 1833 fördes till Paris, der den långväga och med tusentals hieroglyfer försedde monoliten tre år derefter uppstäldes på sin värdige granit-piedestal af mekanikern Lebas midt emellan tvänne mästerstycken till fontäner, som omhölja dess fot med skummet af glittrande strålar.
Det är Ludvig Filip, Paris har att tacka för detta minnesmärke af den aflägsnaste forntid. Men det är icke det enda Paris har honom att tacka för. Många ståtliga byggnader, flere vackra platser öppnade inom de tätast bebyggda delarne af staden, Seine-flodens prydliga stenkajer m. m. äro hans verk, för att ej tala om allt hvad han gjort och påkostat till förskönandet af slotten Versailles och S:t-Cloud.
Stående vid obelisken, har man i öster Tuileriernas trädgård och slott, i vester de Elyseiska fälten med triumfbågen i fonden, i söder Seine-floden, på hvars andra strand, midt öfver Pont de la Concorde, höjer sig National-församlingens palats, ofvan om hvilket synes Invalid-hotellets stora kupol, hvälfvande sig öfver Napoleons graf och 4,000 invalider, samt i norr, emellan tvänne herrliga byggnader, sjöministerns palats och l’hôtel de Crillon, rue Nationale, hvars fond utgöres af Madelaine-kyrkans façade och kolonner.