Denna plats, hvilken man dagligen kunde se och likväl aldrig nog beundra, har icke alltid haft samma utseende och samma namn. Den kallades först “place Louis XV“, med anledning af denne konungs staty, som derstädes restes år 1765. Statyn, föreställande konungen till häst, skall hafva varit ett mästerstycke i sitt slag, och vid de fyra vinklarne af dess piedestal stodo fyra figurer af brons, föreställande Styrkan, Visheten, Freden och Rättvisan, hvilka dygder hofkonstnären ansåg lämplige till följeslagare åt Ludvig XV. Icke ens den tidens parisare voro af samma tanke. Det präktiga monumentet blef städse ett föremål för deras bitande infall, bland hvilka utmärker sig följande lika mycket för sin qvickhet som för sin sanning:
“O la belle statue! O le beau piédestal!
Les vertus sont à pied, le vice est à cheval!“
År 1792 störtades denna stod, i hvars ställe restes en bild af Friheten, och platsen fick namnet: “Place de la Révolution“. Bredvid denna bild stäldes en figur, lika litet passande för frihetens bild som de fyra dygderna för Ludvig XV:s. Denna figur var guillotinen. Men långt ifrån att iakttaga dygdernas betydelsefulla tystnad, talade den med blodig tunga dagligen under loppet af mer än tvänne år, och dess hemska stämma ljöd genom den bestörta verlden, kallande till sig icke blott dem, för hvilkas hufvud den restes, utan äfven dem, af hvilka den blifvit rest.
Och det sorgliga tåget af mer än 1,500 offer kom, bland hvilka Ludvig XVI och Fabre d’Eglantine, Marie Antoinette och Danton, madame Roland och Filippe Egalité, madame Elisabeth och Barnave, Charlotte Corday och Robespierre med flere, alla varande eller anseende sig vara martyrer för den tro, hvartill de bekänt sig, alla också med martyrens oförskräckthet och lugn skådande upp mot det förfärliga jernet samt döende med oskuldens leende eller föraktets på sina läppar.
Efter restaurationen återfick platsen sitt första namn: “place Louis XV“, hvilket invigdes medelst en försoningsfest, anbefalld af bourbonerne. Festen var en af de mest lysande i Paris, rik på underdåniga tal, doftande kransar och brinnande lampor. Fontänerna kastade strålar af vin. Men ångerns tårar, försoningens skönaste vittnesbörd, kunde icke förmärkas hos ett folk, som såg i denna fest blott ett vanmäktigt försök att häda den stora grundsatsen af en revolution, som likväl brutit dess bojor.
År 1830, efter bourbonernas aflägsnande, emottog platsen namnet “place de la Concorde“, hvilket den jemväl burit i Napoleons dagar. La Concorde är ett betydelsefullt namn, som nog pryder en offentlig plats; men utöfvar det ingen trollmakt på det folk, som besöker den, så betyder det litet. Derom hade hvem som helst kunnat öfvertyga sig, som varit närvarande på place de la Concorde den 28 December 1847, samma dag kamrarne öppnades.
Platsen var öfverfyld af folk, militärer och civile. De förre voro uppstälde på tvenne linier ända från deputerade kammarens palats till Tuilerierna. Mot dessa linier bröt sig den böljande massan af civile som floden mot kajerna. Tre fjerdedelar af denna folkmassa bestod af arbetare, men arbetare utan arbete, utan bröd. Sådant folk ser icke gerna med belåtenhet på granna åkdon, välgödda betjenter och välfodrade hästar. Det lider alla Tantali qval, utan att likväl, såsom denne, hafva försyndat sig mot högre gudar. Deraf låter sig förklaras den bitterhet, det känner och gifver luft åt vid åsynen af bättre lottade varelser. Hvar och en, som ätit frukost, det må nu vara menniska eller häst, betraktas af detta folk som en fiende.
Ett lysande ekipage framskred långsamt genom folkskaran, styrande mot deputerade kammaren. Troligtvis åkte deruti någon ledamot af kammarens majoritet, ty en medlem af nationens majoritet färdas aldrig på det sättet.
“Hvem är det som åker der?“ frågade en arbetare, blek och utsvulten.