“Jag känner det ej“, svarade en annan med lika utprägladt utseende; “fast vänta, jag känner det ... Det är någon minister som i dag far upp i deputerade kammaren för att tala och rösta emot förminskningen af arbetstimmarne och förhöjningen af arbetslönerna. Men i morgon köper han sig ett palats vid Boulevard Italienne för de pengar, han antingen sjelf stulit ur statens kassor eller fått i mutor för det han lemnat dem till plundring åt andra.“
“Och vore han på väg till pärs-kammaren, vet ni då hvem jag skulle anse honom vara?“
“Jo, en ny hertig Praslin, som i dag beskärmar sig öfver folkets sedeslöshet, men i morgon med egen hand sargar till döds sin hustru, modern till hans åtta barn ... Sedan ger man honom en dosis gift, för att rädda honom från schavotten, ty den är bara för fattigt folk.“
“Och ni tror verkligen att hertig Praslin fick gift?“ anmärkte en tredje, skrattande.
“Fick han inte?“
“Hur kan den ta in gift, som är van vid tryffel? ... Säg mig någon, som sett den förnäme mördarens lik.“
“Nej, ingen har sett det.“
“Ingen fick se det, och ingen kunde det.“
“Hur då?“