“Au revoir, monsieur Armand!“
“Au revoir, monsieur Ledru Rollin!“
“Kungen kommer, kungen kommer!“ hördes från place de la Concorde.
“Lefve konungen! lefve konungen!“ ropade några röster.
“Lefve reformen! lefve reformen!“ skallade från alla sidor.
Den kungliga vagnen med sin betäckning skred långsamt emellan soldaternes leder. Klockan var omkring fyra på eftermiddagen och December-dagens sol, öfvergjutande med sitt guld Invalid-kupolen, lutade mot sitt fall. Fontänerna kastade omkring sig kaskader af ljusröda perlor.
“Lefve reformen! lefve reformen!“ skreks bakom soldaternes ryggar.
I fönstret på den kungliga vagnen, tätt omsluten af dragoner, syntes då och då mellan bajonetterna och kaskarne profilen af ett åldrigt ansigte med stora hängande kindben och grå polisonger. Uttrycket i detta ansigte var talande och orden voro:
“Skränen, I vanmäktige! jag har besegrat alla mina fiender och allt böjer sig för min vishet, min rikedom.“
O! hvarför hviskade ej en god ande i hans öra följande ord: “Konung! hvad betyda din vishet och din rikedom, när de till grundval hafva endast kanoner och bajonetter, men icke folket, folket!“