“Monsieur“, sade han till kusken med half röst, “hvem väntar ni på?“
Kuskar, de må tillhöra de mest olika nationer, öfverensstämma dock deruti att de sofva lika ofta som vagnen står. Armand nödgades derefter något högre upprepa sin fråga, understödjande den med en dragning i den sofvandes rock. Icke desto mindre fortfor kusken att sofva. Näst menniskor med godt samvete finnes ingen, som har så god sömn som kuskar i allmänhet och hyrkuskar i synnerhet.
“Ah, monsieur Armand!“ ropade inifrån vagnen en qvinnas behagliga stämma.
Vår hjelte blef öfverraskad, men lugnad, ty polis-sergeanter äro icke kända för ljuf röst och behagligt framställningssätt. Han närmade sig derför vagnsdörren; men innan han hunnit den, uppsköts den inifrån, och, vid det svaga skenet från en aflägsen lykta, varseblef Armand ett vackert formadt ben, som letade efter fotsteget.
Vår hjelte var ej sen att hjelpa det vackra benet till rätta och hade snart den hugnaden att emottaga och ställa på gatan en smärt och tätt beslöjad dam, hvilken, icke nöjd med blotta stödet för fötterna, hängde sig fast med begge armarne vid sin kavaljer.
“Ack, Armand!“ fortfor damen, kastande slöjan åt sidan, “om ni visste hur länge jag väntat på er! ... om ni visste hur orolig jag varit! ... jag fruktade att ni aldrig skulle komma hem ... och nu, fast ni är hemma, fruktar jag ändå ... Ack, monsieur Armand!“
“Så lugna er då, bästa mademoiselle!“ bad Armand, under det artigaste bemödande att lösgöra sig från de armar, som nästan knutit sig kring hans hals.
“O! hvarför säga mademoiselle?“ yttrade damen med ett förebrående uttryck i rösten; “hvarför inte rätt och slätt Denise? Ni måtte väl redan ha känt igen mig!“
“Utan tvifvel“, svarade Armand, som om han icke hade hört rösten på markisinnans kammarjungfru, likväl skulle hafva igenkänt henne på gesterna, “utan tvifvel, Denise ... Men hvad tillskyndar mig den äran att ...“
“Ni anar då inte, Armand, hvad jag har att säga er? ... Är det väl möjligt att ni ej anar det?“