“Hur skulle jag kunna det ... Men så sansa er då och vät inte ned era fina klädningsärmar på min våta blus ... Ni skall veta att det har regnat en god stund.“
“O, min gud, har det regnat! och jag som icke märkt det.“
“Det tror jag nog; ni, som åker kan ej ...“
“Stackars gosse, hvad ni är våt! ... låt mig torka er!“
Och med en uppoffring, värdig det bästa hjerta, fortfor Denise att blöta ned sina sidenärmar och sin fina spetsnäsduk, för att befria den stackars gossen från regndropparne.
“Ni är mycket god, bästa Denise, men ...“
“Men hvarför går ni inte med paraply i ett sådant väder? ... jag har två, jag.“
“Har ni två!“
“Ja, älskade, jag har två, begge af siden, men det ena är svart med hvit krycka.“
“Med hvit krycka!“ ropade Armand med half förtviflan: “men så säg då ...“