“Jag ville så gerna ge er denna paraply“, förklarade Denise med all den ömhet, hvaraf en kammarjungfru är mäktig; “hvad den skulle kläda er, gode Armand, och hvad det skulle glädja mig!“
“Oändligt förbunden för så mycken godhet“, svarade Armand något tvärt; “men det skulle äfven glädja mig om jag finge veta hvarför ni hedrar mig med ett besök vid den här tiden på dagen.“
“Min gud, hvad ni är kall!“ ropade Denise något stött.
“Är jag kall?“
“Kall som sten, som is!“ fortfor kammarjungfrun, något förtretad.
“Så är det alltid, när det är regnigt väder“, förklarade vår hjelte.
“Så låt oss då gå in“, föreslog Denise, “ty jag har vigtiga saker att omtala ... Om det regnar här, så både haglar och blixtrar det derhemma.“
“Jag är nyfiken att höra hvad ni kan ha att berätta“, sade Armand, bjudande armen åt sin dam, som ej var sen att emottaga den.
“Hu! hvad det är dystert härinne!“ utlät sig Denise efter sitt inträde i arbetarens kammare, och under det att denne letade efter sina tändstickor.
Hvad skulle Denise hafva sagt, om hon vetat att hon befann sig på en vulkan, som ögonblickligen kunde bryta ut och kasta henne så högt som Pantheons kupol?