“Ni har rätt ... det är ingen salong, dit man gerna kan bjuda fruntimmer“, svarade värden.
“Åh, hvarför inte?“ frågade Denise, lätt försonad med det dystra; “det gifves dock ögonblick, då den mörkaste koja kan bli en ljusens boning ... Ack, Armand!“
När en koja och ett hjerta börja spöka i en fransk kammarjungfrus hufvud, då är det långt gånget.
“Visserligen, men då måste man bestå den en bättre upplysning än den jag kan åstadkomma“, svarade Armand, i det han tände sin lampa, hvilken, långt ifrån att förvandla kammaren till en ljusens boning, snarare gjorde den ännu dystrare, emedan lampan röjde alla bräckligheterna derinne.
Vår hjelte hade alls ingen lust att svärma med markisinnans kammarjungfru. Tvärtom tycktes han riktigt bemöda sig att störa hennes ljufva drömmar. Men en sanning är det också att knappast någon förefaller oss så motbjudande som den, hvilken enträget förklarar oss en kärlek, den vi icke kunna dela.
“Ni är lycklig ni, som kan skämta!“ anmärkte Denise suckande.
“Men som likväl kan vara alvarsam, när det gäller att visa sig tacksam“, sade Armand, som insåg att han borde hugsvala en gäst, som suckar; “ni har haft mycket besvär för min skull, Denise ... i går tidigt på morgonen måste ni ånyo fara hit, fast jag äfven då hade den olyckan att vara borta.“
“Ni har således fått markisinnans skrifvelse?“
“Ja, tack vare er godhet.“
“Förstår ni meningen med denna biljett?“