“Onkel tycker icke om Juli-kolonnen ... men den är ju ett verk af konungen sjelf, och konungen är ju sedan gammalt onkels synnerlige favorit?“
“Min synnerlige favorit? ... kan så vara ... förr åtminstone; men nu ... och för öfrigt skulle jag säga dig, mitt barn, att meningen med den der Juli-kolonnen endast var att dermed tysta munnen på radikalerne och göra det goda folket lyckligt och nöjdt och så vidare.“
“Ett mycket anspråkslöst folk, som för sin belåtenhet och lycka icke behöfver något annat än en grafvård öfver sina döde!“ anmärkte den unga flickan.
“Jag önskade, att hela det öfriga packet låge derunder!“ genmälde bankiren.
“Derifrån undantager ni helt säkert den unge raske mannen, som i dag räddade ert lif“, invände bankirens brorsdotter.
“En folkuppviglare, en värdig stallbroder till det der folket, som har allt att vinna, men ingenting att förlora“, menade riddaren; “det skulle ej förvåna mig om han i det här ögonblicket sutte inom lås och rigel.“
“Då blefve det vår skyldighet att i nästa ögonblick rädda honom“, sade Adelaïde.
“Bah!“
“Det var mycket obetänksamt af mig att jag icke tog reda på hans bostad ... lyckligtvis kommer jag ihåg hans namn.“
“Hvarför är det så lyckligt?“