“Jo, ty jag skall höra efter om någon med det namnet är arresterad.“
“Och om så är?“
“Är han genast fri“, förklarade flickan, “och ni, onkel, skall bli den förste som förkunnar honom friheten ... ni skall lika litet bli hans gäldenär som någon annans ... Till en början skall ni sätta honom i tillfälle att sälja kedjor af guld, i stället för kedjor af messing ... icke sannt, ni kommer att göra det, goda onkel?“
“Det skall jag akta mig för“, svarade bankiren ... “Det var fasligt, jag tror näsan svullnat?“
“Men, onkel, jag vill minnas att ni sjelf med synbart nöje lyssnade till den unge mannens ord“, yttrade Adelaïde.
“Jag skulle ha lyssnat med nöje?“ frågade bankiren.
“Ja, onkel, och mer än en gång läste jag ett bifall i era ögon ... deraf drog jag genast den slutsatsen att hvad den unge mannen talade, var icke helt och hållet ogrundadt.“
“Beklagansvärdt är det samhälle“, svarade onkeln, “i hvilket en dylik uppviglare kan uppträda, utan att någon man af bildning och förstånd vågar påstå att allt hvad han talar är osannt.“
“Det är således sannt att ...“
“Ja, det är sannt“, inföll bankiren med nedstämd röst “att den allmänna krediten är alvarsamt hotad ... Den farliga krisen har redan slukat hela legioner af små kapitalister och närmar sig med stora steg de större, hvilka, så framt de ej i tid äro på sin vakt, skola vandra samma bana ... Hvem skulle till exempel honorera och döda alla dessa “billets de complaisance“, som med de egyptiska gräshoppornas mängd öfversvämma vår stad och skocka sig hotande kring sjelfva banken? ... Nej, utan en ny finansminister bär det sig alldrig“, tillade han med denna stora tillförsigt, som alltid är små menniskor så egen.