Hvad monsieur Géronnière menade med “billets de complaisance“ torde kanske behöfva förklaras och detta så mycket hellre, som just dessa “billets de complaisance“, genom den förvirring och osäkerhet de åstadkommo inom affärslifvet, mycket bidrogo till den fiendtliga sinnesstämningen mot styrelsen, ehuru icke derför är gifvet att denna var orsaken till det nu ifrågavarande onda. Förklaringen göres tydligast medelst exempel: A har köpt varor af B, men som han ej har kontanter att betala med, bjuder han B sin skuldsedel eller vexel, förfallen till betalning å bestämd dag efter trenne månader. Denna skuldsedel eller vexel bär ännu det enkla namnet: “Billet“. Glad att få sälja åt en köpare, som icke prutar ned priset — ty det är blott med kontanter i näfven som man har rätt att pruta — emottager B denna “billet“; men som B sjelf behöfver mynt, så går han med denna “billet“ till en diskontör, hvilken, fullkomligt obekant med den förste utgifvaren A, likväl känner B, den han anser för god och följaktligen lemnar pengar på A:s “billet“, ytterligare garanterad af B. Diskontören räknar sig dock till godo sex procent på kapitalet och en procent i kommissionsarvode. Men diskontören har ej tagit dessa pengar ur egen kassakista, utan lyftat dem på banken, som till sin säkerhet emottagit samma “billet“, ytterligare garanterad af diskontören, hvilken gifvit banken endast fyra procent på pengarna. Det är klart att banken, som hvarken känner A eller B, måste anse diskontörens garanti för den bästa, men har dessutom ej skäl att misstro hvarken B, som diskontören trott på, eller A, som B trott på. På förfallodagen skickar banken ifrågavarande “billet“ till dess utgifvare A, hvilken, om han har pengar, naturligtvis inlöser sin förbindelse. Har han icke pengar, så håller banken sig diskontören, hvilken i sin ordning får hålla sig till B, och denne i sin till A. Detta allt tyckes blott bevisa att man kan köpa varor utan att genast behöfva betala dem, och deruti ligger icke något ovanligt eller ondt, åtminstone vid första påseendet, ehuru man visserligen skulle kunna påstå att utan detta kreditsystem hade A aldrig köpt varorna af B till så högt pris, och icke heller B gifvit diskontören sex procent i ränta och en i mäklarearvode. I alla fall finnes dock för denna negociation en verklig grund, nämligen varan eller varorna. Men det är icke alltid som A behöfver köpa varor af B. Deremot kan det lätt hända att B behöfver pengar. Han går till A och, ifall denne är medgörlig eller tacksam, får af honom en ny “billet“, deruti jemväl en emot summan svarande vara figurerar, utan att likväl i verkligheten finnas till. Nu heter det ej mera rätt och slätt “billet“ ty “billet“ har genom denna transaktion blifvit upphöjd till värdighet, om ej just till heder, af “billet de complaisance“. Marschen och återmarschen blifva naturligtvis desamma, men, i stället för att, såsom förr, stå på varans solidare grund, befinner man sig nu på vingleriets lösa och bedrägliga botten. Detta vingleri hade under de sista tio åren af Ludvig Filips regering uppdrifvits till en ovanlig höjd, hvartill kom att, just genom lättheten dels att bekomma varor på kredit, dels att få låna penningar utan deremot svarande valuta, tillverkningen uppjagats vida öfver behofvet eller möjligheten af konsumtion. Man talade vidt och bredt om huru handel och näringar blomstrade i Frankrike, ty man såg eller ville blott se de tallösa handelsbodarne, fylda från golf till tak med varor af alla slag. Men mycket, som på afstånd synes stort, blir på närmare håll ofta reduceradt till intet. På afstånd är till och med den vattusigtige en koloss, som bjuder respekt; men hvad är han, när man går honom på lifvet? sjelfva eländet och döden.
Sådant var det ekonomiska tillståndet uti Paris i slutet af år 1847. Ruinerade köpmän och handtverkare, som icke förmådde inlösa sina “billets de complaisance“; diskontörer, som dels rymde, dels hängde sig, derför att de icke kunde bära ansvaret för dessa “billets de complaisance“; och slutligen en bank, som, öfverflyglad af öfver fyrtio millioner francs i bara “billets de complaisance“, dem ingen förmådde infria, lutade mot bankrutten. Ställ nu detta tillsammans med den stora politiska förbistringen, och säg sedan att 1848 års revolution endast var en öfverraskning såsom de blinda och döfva i sin fåvitsko utropat!
“Således är det kanske äfven sannt att staden hvimlar af sysslolösa arbetare?“ frågade Adelaïde, “och att alla dessa olycklige sakna bröd?“
“Visserligen finns det en mängd sysslolösa arbetare ... det är klart att när fabrikerna tillslutas, måste arbetaren vara utan arbete ... Men att de sakna bröd, är öfverdrift, ty staten har nyligen gått i författning om att de fattige få köpa sitt bröd för det vanliga priset, det vill säga till hälften af hvad det annars skulle kosta.“
Äfven deruti talade bankiren ganska riktigt. Brödet hade från tre sous skålpundet, som var det vanliga priset, stigit till sex. Staten hade derför öfverenskommit med bagarne, att de skulle tillhandahålla de fattige bröd efter tre sous, hvaremot staten förband sig att ersätta bagarne för återstoden, hvilken ersättningssumma blott för Paris lärer gått till omkring åtta eller nio millioner francs. Men hvarifrån den fattige och utan arbete varande arbetaren skulle få dessa tre sous, som han likväl sjelf måste ega för att köpa ett skålpund bröd, det kunde staten lika litet som monsieur Géronnière säga och anvisa.
“Och hvad menade han med affärerna i Spanien?“ fortfor den frågvisa flickan.
“Affärerna i Spanien!“ upprepade bankiren, häftigt uppstigande, “affärerna i Spanien äro bland de olycksaligaste Frankrike någonsin gjort ... Hertigens af Montpensier giftermål med en spansk prinsessa, en möjlig arftagerska till spanska kronan, skall i en snart inträffande framtid kasta Frankrike i ett nytt krig emot England, ett krig, som måste ruinera all vår handel.“
Det är förlåtligt om en börsens notabilitet endast tänker på handeln, ty han kan möjligtvis förtjena på alla andra olyckor, utom naturligtvis på handelns ruin. Det var den spanska affären, som ohjelpligt störde det ditintills goda förhållandet emellan Ludvig Filip och börs-aristokratien. Det var just den som gjorde, att berörde klass, hvilken ditintills dragit temligen jemnt med Juli-konungen, om ej just konspirerade emot honom, åtminstone lemnade honom försvarslös i farans stund.
“Och hvarför allt detta?“ fortfor bankiren; “jo, endast för att sätta en krona på en prins af Orleanska huset ... Det är för mycket dynastiskt ... vid gud, för mycket dynastiskt ... Hvad tänkte den vise Ludvig Filip på? hvad tänkte den annars så utmärkte Guizot på? ... Der ser man följden af att icke vid sin sida ha en finansminister med nog klar blick in i framtiden, för att kunna se hvad som skall hända, och med nog stark tunga, för att i tid kunna förekomma olyckorna.“
Bankiren nästan utskrek de sista orden, liksom ville han derigenom visa hvad han i dylikt fall skulle ha förmått.