Emellertid talade bankiren, liksom messingsarbetaren på Bastilj-platsen, ganska sannt, hvad både den ekonomiska och politiska ställningen beträffade. Men hvad den blifvande finansministern Géronnière tänkte göra för att bota det onda, derom talade icke hans namne bankiren. Hvad messingsarbetaren tänkte, det utvisade revolutionen 1848. Frågar man nu i dag, då vi skrifva 1851, hvad andra fransmän tänka derom, så erkänna de alla med en mun att revolutionen var nödvändig, ehuru naturligtvis legitimisterne vilja krypa till sin Henrik V, för att sola sig i glansen och värman af hans guddomliga gloria, och Orleanisterne lika naturligt samla sig kring grefven af Paris, för att med berömvärd kristlig hjelpsamhet dela regerings-bördan och uteslutande tillskansa sig portföljer och andra embeten, utan att likväl någotdera af dessa partier kan framvisa ett bättre system än det störtade. När allt kommer omkring, så är det kanske ändå republiken som räddat alla.
“Och Schweiz sedan“, fortfor Adelaïde, som riktigt hade slagit sig på politiken; “han nämnde också något om affärerna i Schweiz, den der arbetaren, och äfven detta tycktes djupt senteras af det goda folket.“
“Allt som är emot regeringen, senteras af packet“, svarade bankiren tvärt och satte sig.
“Packet hade således orätt i den saken?“ frågade Adelaïde leende.
“Det är blott en slump om det någon gång har rätt“, menade onkeln helt vårdslöst.
“Men hvaruti består nu det orätta?“ fortfor Adelaïde med nästan outhärdelig nyfikenhet.
“Sådana saker begriper du ej, mitt barn!“ förklarade onkeln utan vidare omsvep.
“Just derför frågar jag, bäste onkel“, anmärkte brorsdottern.
“Hade regeringen handlat lika klokt och rättrådigt i allt annat som i den saken, så vore den verkligen att lyckönska“, menade bankiren, som ändtligen lät jemka med sig.
“Hvad är det då som regeringen har gjort?“ återtog den unga flickan.