“Får jag icke besöka operan, jag som alla andra? ... Men jag såg äfven en annan herre i markisinnans sällskap, en herre, som, i fall jag ej misstager mig, satt alldeles för nära hennes juveler ... Men hvad kommer åt er, bästa Denise? ... hvad tänker ni på?“
Denise svarade ej. Djupt försjunken i sina tankar, men med blicken på sin värd, tycktes hon icke hafva hört hvad han sade. Det är också långt gånget, när en fransk kammarjungfru försjunker i tankar.
“Ni var då förut bekant med mademoiselle Adelaïde Géronnière?“ frågade Denise knappast hörbart, men utan att taga sina ögon ifrån Armand.
Denne rodnade och syntes något förlägen vid denna fråga.
“O min gud!“ pustade ånyo kammarjungfrun.
“Hvarför frågar ni om jag förut var bekant med mademoiselle Géronnière?“ sporde Armand, ånyo förtretad på sig sjelf för sin ofrivilliga benägenhet för den röda färgen.
“Och ni har redan visat henne hertigens skrifvelse till markisinnan?“ frågade Denise.
“Ja visst.“
“När?“
“På förmiddagen ... det var verkligen hög tid, skulle jag tro.“