“O! jag är mycket olycklig!“ utbrast Denise med tårar i ögonen.
“Skulle markisinnan då misstänka att det är er jag har att tacka för detta vigtiga fynd?“
“Om hon misstänkt mig, tror ni väl då att jag nu suttit här? ... tror ni att jag nu varit bland de lefvandes antal? ... jag har vågat mycket för er, Armand! ja, ganska mycket.“
“Jag tviflar icke på det ... men när hon ej misstänker er, hvarför är ni då så orolig?“
Denise började snyfta, hvilket föranledde Armand, som kände deltagande för hennes tårar, att fatta hennes hand, hvilket hade den verkan att Denise började snyfta mindre.
“Nej, det kan ej vara möjligt, jag kan inte tro det!“ sade Denise, lutande sig emot sin värd.
“Hvad är det som ni icke kan tro?“ frågade Armand, mycket besvärad af detta lutande tillstånd.
“Att ni hela aftonen hade era ögon på hertigens fästmö“, svarade hon.
Armand tryckte kammarjungfruns ansigte häftigt till sitt bröst, för att derigenom hindra hennes ögon att upptäcka de blommor, som ånyo besvärade hans kinder, och qvarhöll den tacksamma flickan i denna ställning ända tilldess de förargliga blommorna förbleknat.
“Men så berätta då, goda Denise, hvad som händt hemma hos er!“ bad Armand, skjutande lika häftigt kammarjungfruns ansigte ifrån sig; “ni sade nyss att det både haglade och blixtrade derhemma.“