“Middagstiden kom hertigen till markisinnan och talade länge i enrum med henne“, började Denise något lugnare.
“Aha, jag förstår ... Nå vidare?“ ropade Armand med otålighet.
“När hertigen gått sin väg“, fortfor Denise, “ringde markisinnan efter mig, och jag skyndade naturligtvis in till henne.“
“Vidare, vidare!“
“Hon frågade mig om jag ännu kom ihåg den unge karlen, som jag för några aftnar sedan förde till henne ... Om jag kom ihåg er! ... Ack, Armand! hur skulle jag kunna glömma er!“
“Det förstås ... jag är tacksam för så mycken ... Men hvad sade hon mera?“
“Hon berättade att ni ... Men det är ju en galenskap!“
“Ja, ja ... men hvad berättade hon?“
“Att ni ända till vansinne var förälskad i hertigens fästmö ... kan man tänka sig något befängdare?“
“Nej, nej, det kan man icke“, medgaf Armand, böjande sig ned och låtsande söka något på golfvet. “Men hvad sade hon mera, bästa Denise?“