“Att hon visserligen i förgår hade sett huru ni hela aftonen betraktade mademoiselle Adelaïde, men att hon likväl icke förrän nu varit öfvertygad om er galna böjelse ... Är det möjligt, Armand, att ni en hel afton kunnat sitta och betrakta mademoiselle Géronnière?“
“Hur kan ni tro det, bästa Denise? ... hur kan ni tro att man ser någon annan, när man har Fanny Cerrito framför sig ... Ni kan ej föreställa er hur väl hon dansar!“
“Jaså, hon dansar så väl, gode Armand?“
“Guddomligt, goda Denise!“
“Hvad jag längtar att se henne! ... Armand, vi skola följas åt för att se henne.“
“Det är gifvet ... jag har just tänkt föreslå det.“
“Ack, hvad ni är god! ... i afton då ... hon uppträder i afton, jag har sett det i tidningarna.“
“Omöjligt i afton, men i morgon eller i öfvermorgon, allra säkrast i öfvermorgon“, föreslog Armand, som kom ihåg att han vid den tiden borde vara på väg till Lyon.
“Således i öfvermorgon ... hvad jag längtar till öfvermorgon!“
“Än jag då! ... Men, Denise, jag tyckte ni sade att markisinnan numera trodde sig öfvertygad om min galna böjelse för mademoiselle Géronnière.“