“Ja, hon sade till och med att er olyckliga kärlek förledt er till ett brott.“
“Ett brott! hvad säger ni?“
“Ja, ett groft brott ... hvilken gemen, hvilken nedrig beskyllning!“
“Och hvaruti skulle mitt brott bestå?“
“Jo, för att hindra hertigens giftermål med den ni älskade, skulle ni ... Men det hörs ju tydligt, att allt hvad hon sagt är ett påhitt för att undanrödja all verkan af den der biljetten, som hon naturligtvis anser er hafva tagit hos henne.“
“Hvad skulle jag?“
“Jo“, svarade Denise skrattande, “ni skulle ha förfalskat hertigens stil och ...“
“Förfalskat hertigens stil!“ ropade Armand resande sig från stolen.
“Och skrifvit att han och markisinnan äro hemligen gifta ... Derefter hade ni visat detta bref, som ni sagt er hafva hittat hemma hos henne, för mademoiselle Adelaïde, för att derigenom förmå denna att slå upp med hertigen ... Att allt detta är ett påhitt af hertigen och markisinnan, för att draga sig sjelfva ur knipan, kan ju ingen bättre känna än jag.“
“Det var ett djefvulskt påhitt“, mumlade Armand, gående af och an på golfvet med ögon sprutande eld likt en tigers, “ett djefvulskt påhitt, men som lyckligtvis ingen förståndig menniska kan sätta tro till“, tillade han något lugnare; “och om man också kunde göra det, skall ingenting bli mig lättare att vederlägga än det.“