“Men man skall bjuda till att göra det troligt, och man har redan utlagt sina nät“, sade Denise.
“Tala, tala!“ bad Armand, återtagande sin plats på stolen bredvid Denise.
“Ja, man har utlagt sina nät för er, stackars Armand“, fortfor den bästa af kammarjungfrur, återtagande sin lutande ställning, hvilken likväl ej var den bästa, åtminstone i Armands tycke, “och det starkaste nätet skulle heta Denise ... Men var lugn, älskade vän! Denise vill kanske fånga er, elake, men aldrig snärja er, aldrig!“
“Jag förstår ej ett ord af hvad ni säger!“ ropade Armand, som visserligen icke ville begripa det förra, men så mycket mera det sednare; “förklara då, i himlens namn, förklara hvad ni menar med dessa nät, som man vill lägga ut för mig.“
“Markisinnan lofvade mig en ganska betydlig penningsumma, om jag ville utföra det uppdrag hon gaf mig.“
“Och hvaruti bestod detta uppdrag?“
“Jag skulle genast begifva mig till mademoiselle Géronnière och säga henne ...“
“Hvad?“
“Att Armand Cambon varit min älskare.“
“Hvilken nedrighet!“ utbrast Armand med brusande häftighet.