Denise stirrade förvånad på den oartigaste af alla kavaljerer.
“Och att han såsom sådan besökt mig hvarje afton under loppet af ett helt år“, fortfor emellertid Denise.
“Det är hiskligt!“ fortfor Armand i sin blinda ifver.
Denise bleknade. Det vore då så hiskligt af en simpel arbetare, kantänka, att vara älskare åt en markisinnas kammarjungfru, åt en flicka sådan som Denise, hvilken, äfven utan biträde af markisinnans garderob och sminkburkar, skulle hafva väckt uppseende både på Vallentino och Mabille.
“Förstå mig rätt, goda Denise!“ skyndade Armand att tillägga, ty han uppfattade nu hela vidden af sin oartighet; “ni, med ert obefläckade rykte skulle ljuga på er sjelf att ni hade en älskare, som besökte er hvarje afton!“
Detta förbättrade visst icke saken. En flicka med Denise’s behag skulle således behöfva ljuga i sitt påstående att hon hade älskare. Det var redan en stor oartighet att tillvita henne brist derpå. Det är blott de fula som behöfva dikta kärleksäfventyr och använda hela sin vältalighet för att derom öfvertyga en misstrogen verld.
“Hvem skulle icke gerna vilja vara älskad af er!“ yttrade Armand, som ändtligen fann att han hade mycket att försona. “Men var detta allt hvad ni skulle säga mademoiselle Géronnière?“
“Ack nej“, svarade Denise, någorlunda tröstad af de sista orden; “jag skulle äfven säga henne att ni på den sednare tiden börjat visa mig mindre ömhet än förut, ja, att ni till och med visat mig liknöjdhet och förakt ... Markisinnan är en dålig menniska, icke sannt, Armand?“
“Mycket dålig ... men fortfar, bästa Denise! ... hvarför skulle ni säga så?“
“Jo, för det ni vid ett tillfälle fått se mademoiselle Adelaïde och då blifvit förtjust i henne, förälskad ända till galenskap i henne ... Det vore ju också en galenskap, gode Armand?“