“Visst vore det en galenskap ... än sedan?“
“Och sedan att ni, förblindad af er olycksaliga passion, icke tänkt på annat än att söka bryta hennes förbindelse med hertigen ... Bland annat hade ni bedt mig visa er en af de biljetter, som hertigen skickat till markisinnan, ty hertigen, som var markisinnans homme d’affaires, brefvexlar naturligtvis mycket med henne ... Jag, i min svaghet för er, hade ej kunnat emotstå er bön, utan gifvit er en sådan biljett, den ni genast tagit, utan att likväl säga mig hvad bruk ni ämnade göra deraf.“
“Och med denna biljett till mönster skulle jag hafva skrifvit den andra, som jag lemnat mademoiselle Géronnière?“ tillade Armand; “ja, ni har rätt, Denise, det var ett nät, men ett värs-nät, som jag blott behöfver blåsa på för att få det att brista.“
“Slutligen“, fortfor Denise, “skulle jag, som ännu älskade er, bönfalla hos mademoiselle Géronnière och hennes onkel om förlåtelse för er, den de också skulle utlofva så väl af deltagande för mig, som af medömkan med den olyckligaste af alla passioner.“
“Och följden af denna vackra historia borde bli, att den bedragna i morgon skulle räcka sin hand åt bedragaren“, tillade Armand; “nämn mig en röfvarkula, som hyser ett par större missdådare än hertigen och er markisinna.“
“De äro förfärliga“, medgaf Denise.
“Men, Denise, kan ni förklara hvarför markisinnan är så angelägen om att hertigen blir gift med mademoiselle Géronnière?“
“Både hertigen och markisinnan äro skyldiga stora penningsummor, efter hvad jag tror mig veta, då deremot mademoiselle skall vara den rikaste flicka i Frankrike.“
“Jag begriper ... bankirens brorsdotter skall betala hertigens skulder och hertigen markisinnans ... Allt detta är mycket lätt att förstå.“
“Men vet ni hvad följden blir deraf att jag nu är här, i stället för att, såsom markisinnan tror, vara vid rue d’Anjou?“ frågade Denise.