“Ni förlorar den penningsumma, hon erbjudit er, men ert goda samvete skall gifva er full ersättning, ty ni har uppfylt er pligt både som menniska och kristen.“
“Jag skall aldrig mera våga återvända hem, aldrig mera återse markisinnan“, svarade Denise.
“Jag inser äfven det ... hur skulle ni längre kunna tjena ett sådant odjur!“
“Förberedd på hvad som skulle hända, har jag också i vagnen tagit med mig all min egendom, alla mina dyrbarheter“, försäkrade Denise med en smägtande blick på sin värd.
“Ni har tagit med er, säger ni!“ ropade Armand med förskräckelse.
“Ja, och jag har spart ihop ganska mycket under de år jag varit hos markisinnan“, bedyrade Denise med en viss tillfredsställelse; “o!“ tillade hon med fransyskans hela värma, “hvarför har jag inte millioner att gifva er! ... hvarför är jag ej så rik som Adelaïde Géronnière!“
“I himlens namn, sansa er!“ bad Armand allt mer förskräckt; “hvarför skulle ni ge mig millioner? hvarför skulle ni ge mig något?“
“Derför att ni skall älska mig liksom jag älskar er!“ ropade Denise, knytande sina armar om guldarbetarens hals, “derför att vi aldrig skola skiljas från hvarandra, derför att vi skola bli de lyckligaste varelser på jorden! ... ja, min vän, min älskade, vi skola bli lyckliga som himmelens änglar!“
Guldarbetaren använde hela sin styrka för att lösa detta halsband.
“Ni yrar, bästa Denise!“ ropade han under detta arbete; “ni vet icke hvad ni säger! ... jag har visserligen för er den största tillgifvenhet, aktning och vänskap ... jag skulle kunna våga lifvet för er, om det gälde ... Derför måste jag vara uppriktig mot er, ty det vore ett brott att bedraga er ... Jag hyser för er en brors ömhet; men att älska er såsom ni menar, är mig omöjligt ... Sansa er, se icke på mig så der förfärligt, bästa Denise! ... jag kan icke gifva er min kärlek, jag kan icke gifta mig med er! ... men så länge jag lefver, så länge jag andas, vill jag, skall jag ...“