Denise gaf till ett anskri, som kunnat jaga alla den beryktade gatans spöken på flykten, och hon hoppade upp från stolen, liksom hade hon blifvit stungen af en ödla.
“Ha! det är då sannt!“ skrek hon; “ni älskar en annan! ni älskar Adelaïde Géronnière! ja, ni älskar henne, endast henne!“
Armand kunde ej dölja sin förlägenhet. Det var olja på den eld, som tärde kammarjungfrun.
“Hon hade då rätt, markisinnan!“ fortfor Denise; “ni älskar bankirens brorsdotter och hertigens brud! ... ni älskar henne ända till vansinne! ... och jag, min dåre, som icke genast såg det! ... ve mig! Men“, tillade hon med en hemsk beslutsamhet, “ve också henne! ve er! ve oss alla!“
Denise svepte kring sig sidenkappan och tog ett steg mot dörren.
“Så får ni ej gå, stackars flicka!“ sade Armand med en mildhet i rösten, som hejdade den olyckliga Denise; “ni får icke lemna mig i detta tillstånd ... hör mig ännu en gång, Denise ... jag besvär er att höra mig!“
Dervid tog han hennes hand och förde henne tillbaka till stolen, på hvilken hon nedsjönk under konvulsivisk gråt. Det är obegripligt hvad en fransk kammarjungfru kan gråta, när hon riktigt sätter sig till.
“Om ni visste hvad dessa tårar bränna på mitt hjerta, goda flicka“, sade han, “så skulle ni ej plåga mig såsom ni nu gör ... Låtom oss förnuftigt talas vid, för att se hvad man kan göra i denna förtviflade sak ... det måtte väl finnas något råd ... Gud vare lof, nu gråter ni icke mer!“
Denise hade verkligen upphört att gråta. Småleendet, hoppets barn, hade intagit hennes läppar, förföljande med solstrålens fart och styrka de flyende tårarna.
“Ack, Armand!“ hviskade hon, lutande sig ånyo fram mot honom, ty han hade tagit plats midt framför henne.