“Var då en gång förnuftig“, tillrådde han, lutande sig tillbaka; “gifves det då ingen medelväg mellan kärleken och hatet!“ tillade han helt naivt.
Enfaldige dödlige! det gifves ingen medelväg. Elden vill antingen upplysa och värma, eller bränna och förstöra.
“Ni älskar mig då?“ fortfor kammarjungfrun.
“Jag bad ju er att vara förnuftig“, svarade den unge mannen, som nu hade så lätt för att vara förnuftig, emedan han ej var kär i henne, som han ville lära förnuft; “låtom oss blott tänka på er ... Jag inser nog, att ni ej kan återvända hem till er matmor ... Men hur i en hast finna någon passande plats för er? ... Säkert har ni någon bekant fru eller flicka, som ni kunde bo hos, tilldess ni fått något lämpligare ställe, som ej bör vara svårt för en så städad, god och vacker flicka som ni, Denise ... I morgon vill jag sjelf höra efter ... Var viss om att jag icke skall ge mig någon ro, förrän jag funnit någon familj, som med nöje vill taga emot er ... Lugna er då och gif er åtminstone till tåls till i morgon eller till i öfvermorgon ... Ack, min gud, hvad säger jag! ... i morgon måste jag ju resa bort, det var sannt det.“
“Hvad! ni ämnar resa bort i morgon“, ropade Denise, ånyo hoppande upp från stolen.
“Ja, tyvärr ... det var först för några timmar sedan som jag fick ordres derom.“
“Jaså, ni visste till och med förut att ni i morgon skulle resa bort, visste det förrän jag kom hit?“
“Ja, bästa Denise, i ett ärende af högsta vigt och som ej tål det ringaste uppskof.“
“Och hur länge tänkte ni bli borta, monsieur Armand?“
“Möjligtvis några veckor, goda flicka ... Men detta skall likväl icke hindra mig ...“