Vi nämnde att Armand icke förvånades öfver grannens öppnade fönster och det hufvud, som visade sig deruti. Men hvad som väckte hans uppmärksamhet var att detta hufvud ofta höjde sig och tycktes rigta sina blickar mot en viss punkt inom trädgården samt derjemte medelst vissa rörelser eller tecken röja något hemligt förstånd med ifrågavarande punkt.
Armand visste att trädgården eller täppan, för hvilket sednare namn den kanske mera gjorde skäl, inom sig icke egde någon märkvärdighet, som kunde vara föremål för nyfikenheten, icke ens vid dagsljus.
Täppan, hvars små jordbitar på länge icke varit odlade, egde några fruktträd och mossbetäckta stammar och grenar, röjande samma vanvård, samt ett par kastanier, någorlunda lummiga sommartiden, men fullkomligt nakna i December månad. Det fanns ej heller i någonderas kronor ett enda fågelbo, som kunde draga åt sig uppmärksamheten för den händelse att hufvudet i fönstret, som, enligt Armands tanke, icke kunde tillhöra någon annan än hans granne, presten, vore beundrare af fåglarnes byggnadskonst.
Vår hjelte, som, skyddad af porten, kunde se, utan att sjelf vara sedd, sökte föremålet för det der hufvudets blickar och trodde sig slutligen hafva funnit det.
Midt på gångstigen emellan trädgårdsporten och ingången till spökhuset reste sig en grofhuggen piedestal af sten, ganska hög och bred, på hvilken fordom kanske stått någon bild.
Armand, som icke mycket sysselsatte sig med fornlemningar, hade icke särdeles bråkat sitt hufvud med att utgrunda den ursprungliga meningen med berörde stenparti, som för öfrigt hvarken hade någon inskrift eller skönhet i formen att bjuda på.
Emellertid föreföll det Armand som vore just denna piedestal det egentliga föremålet för grannens ögon och tecken.
Armand fann sig följaktligen befogad att äfven skänka piedestalen sin uppmärksamhet. Oaktadt mörkret gick detta någorlunda för sig, emedan det just var på dennas ena sida som strålen af grannens lykta föll.
Hvad som då, till att börja med, något öfverraskade vår hjelte, var att han vid foten af piedestalen trodde sig upptäcka en alltför utstående och spetsig sockel, hvilken han förut aldrig hade förmärkt. Men hans öfverraskning blef ännu större, när han såg denna sockel röra sig, draga sig inåt och försvinna.
Knappast hade han börjat reflektera öfver detta besynnerliga förhållande, förrän det tycktes honom att äfven piedestalens fris fått en ganska oproportionerlig tillökning af ungefär ett qvarters bredd, men hvilken tillökning lika hastigt försvann som den kommit.