Men hur hastigt den än försvann, hade dock Armand funnit dess omritning väl mycket likna ett menniskohufvuds, och denna upptäckt kom honom på den tanken, att sockeln, som han nyss sett, möjligen kunde hafva varit en menniskofot.
Det var således en menniska, som gömde sig bakom piedestalen, ty, såsom vi kanske minnas, trodde icke Armand mycket på spöken.
Men en menniska, som på detta sätt gömmer sig, är en misstänkt person, och misstanken förminskades ej genom det hemliga förstånd, som tycktes råda emellan stället, der denne dolde sig, och fönstret, hvaruti prestens hufvud syntes.
Armand, ehuru han de tvänne sednaste dagarne haft mycket annat att tänka på, hade likväl icke glömt uppträdet på Vendôme-platsen, der han sett sin granne i sällskap med en ficktjuf. Han hyste följaktligen icke den bästa tanke om denne granne, och säkert är att han icke skulle hafva låtit bigta sig af en sådan prest.
Vår hjelte, lika litet fruktande menniskor som gastar, tänkte först raka vägen närma sig ifrågavarande piedestal, för att taga den misstänkte personen närmare i ögonsigte och sedan handla allt efter omständigheterna; men som han vid mera eftersinnande fann piedestalen vara så bred att till och med tre personer kunde dölja sig bakom den, beslöt han välja en väg, som mindre rakt, men mera säkert ledde till målet.
Han lemnade porten, men i stället för att genom den gå in i trädgården, smög han, tyst och smidigt som en katt, nära utefter planket och kom på detta sätt till en annan sida af samma trädgård och hvilken sida, gemensamt med planket kring en annan täppa, bildade ett slags gränd, mycket smal och nästan otillgänglig i följd af en mängd grus och stenar, som der blifvit nedvräkta.
Vid denna sida böjde sig Armand ned och petade åt hvar sin sida några plankor, hvarvid uppkom ett hål så stort, att en menniska med hans proportionerliga växt derigenom kunde krypa in i trädgården.
Det var ej första gången Armand begagnat sig af denna hemliga ingång, ty genom den brukade han draga in de kistor med vapen och ammunition, hvilka den revolutionära propagandan tid efter annan skickat att af honom förvaras.
Dessutom voro två utgångar nödvändiga för en sådan fästning, och Armand var en för klok kommendant för att uraktlåta något, som vore förenligt med den yttersta försigtighet.
Det dröjde icke många sekunder, förr än Armand befann sig inom trädgårdsplanket. Derefter, och sedan han lika varsamt skjutit tillbaka de begge plankorna så att den hemliga ingången doldes, böjde han sig ånyo ned till marken både på händer och fötter.