I denna föga menskliga ställning började han med fortfarande försigtighet skrida utefter en krusbärshäck, som utsträckte sig emellan planket och den gångstig, på hvilken piedestalen stod.
Lyckligt anländ till sjelfva spökhuset, aktade han sig dock för att söka den rätta ingången, utan valde i stället den motsatta sidan deraf. På denna sida var hans kammarfönster beläget. Fönstret var upplyst af det ljus, som stod på bordet inne i samma kammare. Att slå sönder en ruta, sticka in armen och öppna fönstret samt derefter kasta sig sjelf in rummet, var för Armand ett ögonblicks verk.
Väl inkommen, släckte han genast ljuset och smög i mörkret på tåspetsarne först till det ställe, der han hade sina skarpladdade terzeroler, och sedan till dörren, hvarinvid stod en tung rostad sabel, hvars handterande alltid utgjort ett angenämt tidsfördrif för Hvita Björnens lärjunge.
Försedd med dessa vapen och följaktligen vid bättre lynne, närmade han sig ånyo fönstret, hvars innanluckor han tillstängde.
Derefter skred han ånyo till dörren och stannade der lyssnande.
Ingenting ovanligt hördes utifrån.
Armand hade likväl väntat sig någon följd af den sönderslagna fönsterrutan. Men som allt förblef tyst, öppnade han kammardörren, gick ut i den trånga förstugan, hvars väggar han med spetsen af sin dragna sabel noga undersökte.
Ingenting hindrade honom från att komma till sjelfva porten. Stannande innanför tröskeln dertill, kastade han en spejande blick ut i trädgården.
Som han nu befann sig på andra sidan af piedestalen, blef det honom lätt att upptäcka icke blott en, utan tvänne karlar, som nedhukat sig invid piedestalen och voro orörlige på sin plats.
Afståndet emellan dem och honom kunde vara ungefär tio till tolf alnar.