“Messieurs!“ ropade Armand till dem; “hvem söken I?“
Vid första ljudet af hans röst uppreste sig de begge karlarne hastigt och på en gång, liksom träffade af en elektrisk stöt, och visade sig nu i sin fulla längd.
“Jag får förbereda er på“, fortfor Armand, “att jag har en pistol i hvardera handen och att jag ger eld på den förste, som rör sig ur stället ... Derför icke ett enda steg hvarken framåt eller åt sidan förr än jag ger lof dertill ... Vidare får jag tillkännagifva, att mina kulor träffa säkert inom tjugufem alnar, hvilket är ungefär dubbelt så långt skotthåll som det jag nu har ... Det der är uppriktigt och rätt fram taladt, skulle jag tro ... Svaren mig derför lika uppriktigt, hvem söken I?“
De begge karlarne lutade sina hufvud tillsammans, liksom för att rådgöra.
“Väderleken tillåter mig ej att vänta längre“, försäkrade Armand, “och dessutom är det tröttsamt, att stå så här länge och sigta. Derför hastigt och lustigt fram med svaret!“
Intet svar följde, detta oaktadt.
“I ären mållöse, liksom hade mina kulor redan förseglat era munnar“, återtog vår hjelte; “om detta varit min afsigt, hade redan hvar och en af er haft sin kula i hjertat ... Men oroen er icke för det ... jag sigtar icke på bröstet, utan endast på magen ... Nödgas jag än en gång vänta på svaret, trycker jag af, och en kula i magen sätter lif i den stummaste tunga.“
“Monsieur!“ svarade ändtligen den ene af de begge karlarne, “vi begripa ej hur ni kan få det infallet att skjuta på folk, som icke gjort er något ondt.“
“Hvar och en har sitt infall“, svarade Armand; “ert är att lägga sig i försåt på andras egor för att röfva eller mörda ... mitt är att skjuta på röfvare och mördare det första jag kommer öfver dem.“
“Men hur kan ni falla på den tanken att vi vilja mörda och röfva?“ frågade den andre karlen.