“Vi voro något trötta och sömnige och gingo blott in för att sofva“, tillade den förste.
“Sofva på våta marken?“ frågade Armand; “det är icke möjligt att så hyggligt folk som ni behöfver underkasta sig en dylik olägenhet, helst när I, såsom jag har skäl att förmoda, hafven en vän så nära, han nämligen som bor i huset här bredvid och den jag nyss såg ligga i fönstret ... Om jag icke bedrog mig, så gaf han er till och med tecken, men om det var för att be er komma upp till honom eller ligga qvar här, kan jag ej så noga bestämma ... Bad han er om det sednare, så var det oförlåtligt af en kristen och allra mest af en person, som bär den svarta långrocken.“
“Vi förstå ej hvad ni menar med allt detta, monsieur“, försäkrade den förste karlen.
“Vi känna hvarken er eller er granne“, bedyrade den andre, “men hvad vi känna är att ni fullkomligt misstagit er på våra personer och att ni kan komma att stå till ansvar för det ni hotat oss med vapen i hand.“
“Var derför så god och låt oss gå i fred, så framt ni ej vill att vi med våra rop skola tillkalla folk till vår hjelp“, sade den förste, “ty jag tror ej ni har rättighet att så behandla oss som ni nu gör.“
“Jag håller hundra mot ett att I ej skolen öppna era munnar för att tillkalla främmande folk“, yttrade Armand; “och jag håller tusen mot ett, att hvardera af er har på sig en knif nog skarpslipad för att kunna skära halsen af en arm satan, som sofver i sin säng.“
“Ni skall stå till rätta för en sådan grof beskyllning“, sade den ene.
“Så ropen då, skriken så mycket era halsar förmå!“ uppmanade Armand, “ty det är min fasta föresats att icke släppa er utom trädgården förrän jag allra minst pryglat er efter bästa förmåga ... ropen derför och skriken, medan I ännu hafven tid dertill.“
De begge karlarne stodo tysta liksom stenen, mot hvilken de stödde sig.
“Jag visste nog att ni icke skulle taga ned himmelen med era rop“, sade Armand. “Nu lyster mig se hurudana vapen sådana hjeltar som ni bruka bära.“